Frågor om konstruktionen och virkesbearbetningen i Södra Råda gamla kyrka.

Göran Andersson och Stig Nilsson
Dacapo Hantverksskola/Timmerdraget
29 januari 2003

I timrade konstruktioner är det mycket viktigt att förstå hur timringen har påbörjats, d v s hur syllstockarna ligger i förhållande till varandra, till de nästkommande varven, till golv/golvbjälklag och i förhållande till grunden. I de flesta fall rör det sig ju om individuella mått i stockarna och framför allt olika mått i rot- och toppända i varje stock. Tittar man sedan på hur timmervarven fortgår i förhållande (höjdled) till varandra, kan man få en uppfattning om hur noga man varit i urvalet av virke och/eller hur mycket man bemödat sig om att tälja stockarna i förväg till någorlunda lika dimensioner. Man får också en uppfattning om hantverkarnas skicklighet.

Sammanfattningsvis kan man säga följande utifrån modellbygget baserat på de olika typerna av källor:

Iakttagelser

GRUND
Grundstenarna förutsätts ge syllvarvet en jämn översida. Ritningen som visar ett snitt i koret visar grundstenar, men man kan förmoda att sättningar har gjort att de ligger på olika höjd enligt ritningen. Man bör kunna förutsätta att syllvarvet haft ungefär samma dimensioner runt om och även haft jämn översida. Möjligt är att syllens dimensioner kan ha varit något mindre i delen kor/sakristia. Inget nämns dock om detta i de texter som åtföljer ritningar och restaureringsdokumentation. Syllar i koret (även i långhuset?) är utbytta, men fel dimensioner är uppgivna i restaureringsdokumentationen.

SYLLVARV
Inga syllvarv är redovisade i ritningsmaterialet annat än antydningsvis. Mått angivna i textmaterialet stämmer inte. Detta kunde konstateras på ett rätt tidigt stadium. De syllmått vi inledningsvis antog istället stämde rätt bra med de mått som vi tog på byggplatsen:

På bilder syns att syllarnas övre del ligger ovanför golvnivå och är avfasade in mot kyrkorummet i långhuset. Detta finns ej redovisat på sektionsritningarna (1908, före restaureringen), möjligen en antydan till detta kan man utläsa vid den södra väggen.

I delen kor/sakristia syns tydligt samma sak i korets södra vägg, men inte i östra väggen och i väggen mot sakristian. I sakristians norra vägg syns lite av vad som kan vara syllen, men den sticker upp max. 2" mot c a 4-5" i korets södra vägg.

På sektionsritning kor/sakristia finns en kraftig syll redovisad i sakristians norra vägg, men inte i mellanväggen eller korets södra vägg. Golvet i koret redovisas ligga i stockvarv 2.

GOLVBJÄLKLAG - GOLV
Kring det äldre golvet och golvbjälklaget vet vi praktiskt taget ingenting.
Samtliga golv och golvbjälklag gjordes nya vid restaureringen 1913. På bilder efter restaureringen och ritningarna gjorda 1908 är korets golv något förhöjt i förhållande till långhusets golv, men syllen i södra väggen verkar minst lika hög ovan golv som i långhuset. Olika nivåer på syllen? Korets östra och norra syllar kan ligga under golvnivå (enligt sektionsritningen ligger golvet i varv 2), men varför är det då olika höjd i korets syllvarv? Sakristians golv ligger enligt ritningen något lägre än golvet i koret, men golvnivån vid mellanväggen ligger ändå just i varv 2:s nedre kant, varför även mellanväggens syll kan vara kraftigare än väggtimret.

VÄGGARNA
Varv 2 i timmerväggarna förefaller alltså börja från ungefär samma nivå, med endast c a 1-2 cm skillnad mellan stockarna i långväggarna och stockarna i kortväggarna. Som tidigare nämnts är uppgiften ifrån restaureringen 1913 märklig. Här sägs att de gamla syllarna hade dimensionen 9 x 17", d v s 22,5 x 42,5 cm, och att de ersattes med syllstockar i samma dimension. Men de syllar som finns kvar på brandplatsen är i c a 22,5 x 30 cm. Om de inte bytts sedan 1913, vilket förefaller otroligt, måste uppgiften helt enkelt vara felaktig. Antingen i sin helhet, d v s att både "före- och eftermåtten" är felaktigt angivna, eller så har de nya stockarna en annan höjd. Om syllstockarna ursprungligen var grövre är troligen svårt att få svar på (möjligen kan äldre bilder/avbildningar av spånvarven längst ned ge något svar). Jämförelser med andra kyrkor kan göras om detta alternativ skulle bli aktuellt. Att syllvarven är så jämna i överkant är lite ovanligt i vanlig timring. De troligaste är väl att det varit på detta vis. En långsökt möjlighet till en mer normal lösning där varven möts på halva höjden, skulle vara att även varv 2 vid något tillfälle fått rötskador och att man då täljt bort rötskadorna i undre delen av varv 2 så att det blivit någorlunda jämnt och därefter lagt in nya syllar. Inga onormalt låga stighöjder i de nuvarande stockarna i varv 2 indikerar pekar på det.

Knuten långhus/sakristia och vägg mellan långhus och kor/sakristia kan studeras på foto. Det går att se ungefärliga måttförhållanden mellan stockar m m. Vissa stockar i långväggen, antingen "långhusstockarna" eller "sakristiestockarna", är inte inknutade och knuten går nästan "ur varv" redan i varv 5-6.

Fotostudier på östra korväggen visar rätt kraftiga stockar i varv 2-4. Detta innebär att man kommer "ur varv" i knuten mot SO om ungefärliga rätt dimensioner ska hållas i sakristians norra vägg. Likaså går timringen i mellanväggen kor/sakristia "ur varv" i väggen mot långhuset om ungefär rätt dimension ska hållas i mellanväggen.

Beträffande ilagningen i korets östra vägg skulle denna bero på att man tagit upp en öppning för att få altaret enligt bildtexten under ett foto. När skulle detta ha skett och varifrån kommer uppgiften (den verkar något konstruerad)? Bildtexten talar om att "väggen sågats sönder för att få in altaret". Varför har man då inte lagt tillbaka de avsågade stockarna i väggen och säkrat dem med gåtar och dymlingar utan istället ersatt med andra stockar? Och varför skulle man ta in altaret "på bredden" (lagningen är ju väldigt bred) och inte på längden som gjort ett mycket mindre hål som kunnat gömmas bakom altaruppsatsen? Det är väl troligare att tänka sig att det uppstått rötskador bakom det gamla altaret.

Väggtjockleken, antal varv, dimension och kvalité omtalas i Robert Carlssons rapport (10 dec 2002). Timringen är s k sydsvensk, såtlös timring med mycket grunda drag. Dragen, väggdymlingar samt rester efter drevning måste studeras ytterligare.

På bilder ifrån flera olika partier av väggarnas insida syns huggmärken efter bearbetningen av stockarna. Det syns bitvis tydligt på partier högt upp på väggen där ljuset ifrån lampa/blixt är gynnsamt för att ge skuggor. Mitt på väggarna, mer rakt fram i förhållande till belysningen, ser väggarna närmast släta ut. En möjlighet är att väggarna som är närmare betraktaren när man står i kyrkan faktiskt är finare bearbetade, d v s hyvlade på något sätt, än partierna högre upp. Ytterligare studier av foton och film kan troligtvis ge svar på detta. Huggmärkena ligger mestadels i c a 45o vinkel mot lodplanet och det förefaller som att yxor med en bredd på eggen som är endast 6-7 cm har använts. På vissa stockar syns märkena i ganska jämna band längs stocken. Bilningstekniken förefaller likna den "förenklade sprättäljning" som finns i golvbrädorna i Sandviskhärbret, Ljusdals sn och i Trösklogen i Eggen, Svegs sn vars byggnadsvirke är fällt 1299 respektive 1366. Om det är så är mera ett rimligt antagande än ett faktiskt konstaterande; bilderna är för "platta" för att man ska kunna säga det säkert. Jämförelser med andra kyrkor bör göras. Att bearbetningen bör ha varit densamma på utsidan framgår av bilder inifrån vapenhuset där samma mönster syns vid sidan av dörren. Detta parti var före det nya vapenhuset på 1600-talet bara ett ordinärt väggparti som inte kan haft någon annan bearbetningen än de övriga utvändiga väggytorna.

Hur själva bearbetningsprocessen har gått till är inte känt. Vi kan ändå utifrån flera experiment med sprättäljning säga att den är mycket mödosam i förhållande till vanliga bilningstekniker och också i förhållande till handhyvling. Hur grovbearbetningen gått till kan möjligen skönjas i riktigt skarpa fotografier (konserveringen i början av 1980-talet?) eller igenom studier av liknande partier i andra kyrkor. Sen vet vi inte heller om slutbearbetningen skett före monteringen eller uppe på väggen. Mot det senare talar att alla huggen i partier som omfattar flera stockar har närmast exakt samma vinkel. Troligtvis kan en finjustering/huggning ha gjorts kring dragen för att få en så jämn vägg som möjligt om dimensionen eller stockarnas böjning gjort att det blivit ojämnt. I de brunna stockarna kan vi också se om det finns spår efter s k "lusning" som tjänat samma syfte. Kring väggarnas bearbetning behövs ytterligare undersökningar och framför allt experimenterande och övning.

Knutarna är av enklast möjliga slag, saknar trösklar eller andra hak och är med få undantag blad med horisontella ytor som stuckits in i varandra. De måste varit otäta om inte drev eller dylikt använts. I knutarna finns dymlingar som är c a 35 cm grova. I flera knutar i de bevarade resterna har dymlingarna även gått igenom inte bara två blad utan även ner i det tredje. Det innebär att det på många håll sitter två 35 m m stora hål i en yta som är 15 x 15 cm och många gånger bara c a 10 cm tjock. Att knutarnas ändar inte uppvisar flera sprickor, p g a rörelser i virket och i stommen som helhet, är i det närmaste ett mysterium. Här måste prov göras för att man överhuvudtaget ska våga göra en sådan konstruktion idag.

VÄGGBAND - VALVANFANG
De tre översta stockvarven i långväggarna är bredare än övriga väggstockar. Den undre av dessa stockar tjänar som ett "valvanfang" med troligtvis ett uthugget spår som valvbrädan närmast väggen ligger i. Enligt längdsektionen 1908 (och 1982) börjar valvet på den södra långväggen i långhuset 30 cm lägre ned vid den östra gaveln än vid den västra. Skillnaden vid valvets krön är endast 9 cm, "lutningen" dock åt samma håll. Orsaken till detta måste studeras närmare, kanske genom videofilmer som tagits inne i kyrkan.

RÖSTMODER - RÖSTE
Hur röstmodern och nedre delen av röstena är utformat ute vid (ovan) knutarna finns inte redovisat någonstans på ritningar eller foton utan måste studeras i andra kyrkor för att komma fram till en rimlig lösning.

TAKKONSTRUKTION
För takkonstruktionen i sin helhet, d v s takstolar, takåsar, strävor samt undertak finns en tvärsektion för långhus respektive kor, samt längdsektioner för långhus och kor. Bristen är att man får utgå ifrån att den takstol som redovisas är representativ för de övriga, medan det ofta förekommer skillnader mellan takstolar i en hel konstruktion. Men den största bristen är att längdsektionerna, som är tagna mitt i kyrkan, inte redovisar den nedre halvan av takstolarna och framför allt snedsträvorna. Den nedre delen döljs bakom valvet. När det gäller dimensionerna är vi helt hänvisade till ritningarna som för de relativt klena dimensionerna i takstolarna är ett ganska grovt instrument. Rotningen/undertaket redovisas inte. När det gäller bearbetningen av allt virke i takkonstruktionen är vi troligtvis helt hänvisade till jämförelser med andra kyrkor. När det gäller snedsträvornas placering, närmare bestämt deras avslutning och infästning i den nedre, ej redovisade delen kan kanske modellen hjälpa till att få folk som varit på vinden att minnas. Annars kan modellen hjälpa till med att nå fram till den rimligaste lösningen.