|
Reserapport |
På uppdrag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv har Timmerdraget deltagit i arbetsgruppen för ”Wooden cultures in Europe” inom ramen för Europa-rådets kampanj ”Europe a Common Heritage”. Arbetsgruppen har bestått av ledamöter från Sverige, Frankrike, Litauen, Polen, Rumänien och Turkiet. Här följer en reserapport från arbetsgruppens första möte 24-28 juni 2000 i Baiha Mare i regionen Maramures i norra Rumänien. |
Vid sidan av vägen samlar en kvinna ihop nyslaget gräs. Ovanför kullarna syns moln som hotar med regn igen. I solen, strax utanför skuggan från de höga bokträden invid ån, leker några flickor och pojkar vid en stor vattenpöl på vägen. Det är söndag och imorgon är första dagen på sommarlovet. Kvinnan tar gräset på ryggen, går en bit längs vägen, säger några ord till en granne och försvinner in genom en liten dörr i en stor träportal.
Inne på den lilla gården står bostadshuset, ladugården och ett litet uthus. Gårdstomterna är inte
| mer än femton meter breda och kanske trettio meter
djupa och ligger tätt intill varandra utmed bygatan. Längre bort längs
vägen leder en ung man en ko med ett rep runt halsen. Kalven följer
efter på dikeskanten. Portalen med sin lilla dörr för oss människor och de stora portarna för häst och vagn är av trä. De täta staketen utmed vägen och mellan gårdarna är av trä. Och husen med sina spåntak är också av trä. Brädor, grova plankor och liggtimmer och spån av ek, gran och fura. |
 Kvinnan längst bort på vägen räfsar ihop det nyslagna gräset på vägkanten. |
Hästen fortfarande viktig
I norra Rumänien på gränsen mot Ukraina lever människor i något som vi tycker var för länge sedan. Ytterst få personbilar, gamla bussar i det lokala transportnätet, endast någon enstaka traktor och nästan inga affärer. Man slår fortfarande det mesta av gräset med lie och hästen är det viktigaste hjälpmedlet för att göra arbetsdagen bekvämare. Korna hålls på markerna runt byn, medan fåren under sommarhalvåret är uppe i bergen och sköts av de manliga herdarna som också är betrodda med tillverkningen av ost.
I nästa by får vi några extra minuter i programmet och skyndar ned längs en liten sidoväg där gårdarna ligger i dubbelt djup mellan huvudvägen och ån. Vid ån står en kvinna på en vatten-
| ränna och flyttar om luckan så att vattnet strömmar ner på vatten-hjulet som sakta börjar snurra. Hon går in i kvarnbyggnaden och upp en halvvåning och tömmer i säd i en trätratt. Sedan går hon ned igen och drar i en spak. Det börjar dundra från kvarnstenarna så att ljudet överröstar vatten-bruset utifrån. Mellan pekfinger, långfinger och tumme känner hon med vänsterhanden på grovleken på det malda och vrider försiktigt med högerhanden en träpinne för att reglera mjölets grovlek |  |
Nutid på en plats
är dåtid på en annan
Det vi många gånger försöker levandegöra på våra hembygdsgårdar och museer
i Sverige är verklighet och dagligt liv på sydöstra Europas landsbygd.
Ordet Realtid, som vi slänger oss med för att visa att vi hänger med i
vår samtid och vill vara en del av vår framtid, får ytterligare en dimension.
Realtid kanske inte bara ska stå för något elektroniskt, virtuellt och
sekundsnabbt. Det kanske också ska omfatta passerad tid. Nutid på en plats
kan vara historia på en annan.
I en buss hyrd av rumänska kulturministeriet guidas vi till friluftsmuseer och runt bland fantastiska, timrade träkyrkor med omgivande byar. Europarådet har samlat experter för att diskutera trä och träbyggnadskonst som del i ett gemensamt europeiskt kulturarv.
Distriktet Maramures i norra Rumänien är ett utmärkt område för ett sådant samtal. Åtta av de timrade kyrkorna i de ålderdomliga byarna i Maramures finns med på listan över det kulturella världsarvet. Friluftsmuseerna drivs entusiastiskt och kunnigt trots stora ekonomiska problem. Här visas mestadels den typiska bondgården från olika områden med sina träportaler och varje museum tycks även ha en av alla dessa timrade träkyrkor med sina höga och branta tak täckta med spån.
Med svenska ögon blir friluftsmuseerna på något vis paradoxala. I byarna längs åarna Mara, Iza och Viseu som rinner från bergen ned mot floden Tisa som idag utgör gränsen mot Ukraina finns ju allt detta, fast här är det verklighet och på riktigt och inte uppställda "museisubstrat".
Våra friluftsmuseer och hembygdsgårdar i Sverige är ju i mycket resultatet av ett upplevt hot från den framrusande industrialismen och allt det moderna som kunde komma att slå sönder sociala relationer, arbetsformer, traditioner och byggnadssätt. På Maramures landsbygd har industrialismen ännu inte hunnit göra den museala räddningsaktionen riktigt relevant. Byarna visar det museerna tänkte sig att visa - men i verkligheten.
|
När jag efter besöket i den stora
kyrkan i Desesti med sina restaurerade barockmålningar, som liksom
många av de andra timmerkyrkorna ligger högt över byn, frågar efter
en toalett, blir jag vänligt visad in på prästgården. Runt hörnet
på ladugården, ovanför gödselhögen, ligger präst-familjens fina
och prydliga utedass. Norrland
och Maramures i Europas periferi |
 Prästfamiljens utedass. |
| Som lokal resurs präglar skogen båda områdena mycket starkt än idag. Bebyggelsen på Maramures landsbygd är nästan uteslutande av trä, med liggtimmer i stommen och spån på taken. I Norrland är mer än hälften av byggnaderna på landsbygden fortfarande av timmer och trä är fortfarande vårt vanligaste byggnadsmaterial. Norra Rumänien är med våra ögon sett tätbefolkat och trångt. Hela landet har under mycket lång tid dominerats av stora |
 Gård på friluftsmuseet i Bukarest. |
Skillnad i timringen
Totalt sett i Norrland har mark inte varit någon bristvara och Sverige har haft en stark bondeklass. Gårdarna i Maramures är små och ligger tätt, "vägg-i-vägg", och kan kanske jämföras med de tätast bebyggda byarna i Dalarna.
| I Maramures ligger det
två-tre, någon enstaka gång fler, byggnader på gårdstomten som är
helt omgärdad av ett staket mot grannar och bygata. På det f d torpet Tomtan i Klövsjö i Jämtland, som i sin relativa litenhet kan jämföras med gårdarna i Maramures, står tio-tolv byggnader som helt om-gärdar gårdstomten. Gårds-tomten är sluten och har portar precis som i Maramures, men det är långt till närmsta granne. Tomtan ligger där ganska karaktäristiskt norrländskt på |
 Bygatan
mellan bebyggelsen och ån i byn Ieud, Mara-mures. |
| Byggnaderna i båda dessa skogs- och bergsland, dessa utkantsregioner i Europa, är av trä. Timrade och med trätak. På Tomtan ligger det brädtak och något enstaka spåntak. Spåntak är det vanligaste i Maramures. De långa, raka barrträdens stammar har gett möjlighet till liggtimmertekniken med knutar i hörnen. På lite avstånd känns timringen bekant om man kommer ifrån Sverige, här finns både den nordsvenska och |
 Gården Tomtan i Klövsjö i södra Jämtland blev hembygds-gård 1963. Så här såg många gårdar ut i norra Sverige under 1800-talet. Ett tiotal av gårdens totalt 20-25 bygg-nader omsluter ett fyrkantigt gårdstun. Fäbodarna ligger på höjderna runt omkring byn. |
både med och utan utknutar, är mer vanligt i Maramures.
| Den stora skillnaden ser man på lite närmare håll. Husen i Maramures är inte så tätt timrade som våra timmerhus. Våra byggnader - utom många av höladorna - har vi med den urhuggna skåran på stockarnas undersida velat timra helt täta, genom att trä möter trä. Det är väl det mest utmärkande skandinaviska bidraget till timringskonsten. Öster och söder om oss har detta inte varit lika angeläget utan man har löst problemet genom kraftig drevning och många gånger |
 Baksidan av "parstuga" på friluftsmuseet i Baiha Mare, Maramures. |
| Taken i de nordrumänska byarna är som sagt täckta av spån och det var ju också vårt vanligaste takmaterial under en knapp hundraårsperiod från omkring 1850. Den största skillnaden är den traditionella takkonstruktionen som förefaller vanlig över stora delar av Rumänien. Med sin branta lutning skiljer den sig kraftigt åt från vad vi är vana att se, framförallt på timmerhus. De branta, höga, spånklädda taken i de tätt bebyggda byarna ger dem en tydlig och särpräglad karaktär |  Framsidan
av samma hus. Husen har inte timrade rösten utan taken bärs av en
takstolskonstruktion. |
vara svårt att se några likheter med vår byggnadstradition.
En galen diktator
Vi återvänder till regioncentrat Baiha Mare (Stora Gruvan) som är en gruv- och industristad med omkring 150 000 invånare. Tidigare en mycket hårt nedsmutsad stad där fabriker har fått stängas under 1990-talet på grund av att föroreningarna var långt bortom det acceptabla. I utkanterna far vi förbi den nya, lokala marknaden där människor sitter vid vägkanten bakom några saker på ett par utbredda tidningar eller en vaxduk. En ung pappa erbjuder ett svänghjul, ett bilbatteri och fyra begagnade tändstift.
Här syns också, precis som i utkanterna av Bukarest, de ofärdiga husen. Tomma betong-
konstruktioner som var tänkta att bli hus med lägenheter. Och bebodda hus som ser färdiga ut men där vatten och avlopp aldrig blev indraget och utomhusmiljön fortfarande är som under byggtiden.
| Bland diktatorn Ceausescus många galna projekt var nog Systematiseringsprogrammet ett av de mest fruktansvärda. Efter en livsmedelskris i början av 1980-talet skulle jordbruks-arealen drastiskt ökas. Bote-medlet ansåg diktatorn vara att till år 2000 eliminera hälften av landets 13 000 byar och bygga om resten till stadsliknande orter. Vid revolutionen 1989 avbröts övergreppen och då hade c a 500 byar i främst södra Rumänien och omkring huvud- |  Ceausescus
palats i Bukarest är en av världens största byggnader. |
sina tomma betongskelett, kantar vägen mellan Bukarest och flygplatsen.
Galenskapen har ibland en infernalisk logik. Under samma period startade Ceausescu kampanjen "Rumäniens sång" där landsbygdsbefolkningens viktiga historiska roll lyftes fram. I traditionella kostymer och till traditionella melodier sjöngs det rumänska folkets lov och i samma "traditionella dräkt" hyllades samtidigt det nya, moderna och industrialiserade Rumänien.
Modernitet i vänteläge
Berättelsen om vårt moderna samhälles framväxt är hur vi via råvaror och kapital, reformer, bildning, uppfinningar och folkrörelse kontinuerligt gjort nya framsteg. Det är detta som skapat det moderna Sverige, en modernitet och en framgång som många har känt sig delaktiga i och alla har kunnat ta del av.
Situationen är inte densamma i Rumänien. Den "gamla ordningen" i byarna på landsbygden kan i någon mening sägas vara framgångsrik. En näring och en livsform som har visat sig vara så långsiktigt uthållig att det faktiskt fungerar ännu idag, trots feodalherrarnas, kommunismens och diktatorns förtryck och röveri.
Rumäniens industri har baserats på råvarorna malm och, från och med det sena 1800-talet, oljefyndigheter. Industrin är idag starkt föråldrad och jordbruket har inte rationaliserats utan bedrivs till stora delar med ålderdomliga metoder. Det gör Rumänien till ett av de fattigaste länderna i Europa idag.
| En stor del av människorna
i Rumänien lever i industri-samhällets "ofärdiga" förorts-miljöer.
När man ser den modernistiska men slitna järnvägsstationen i Baiha
Mare, stadens nya torg och centrum eller bostadsområdena i utkanterna,
är det inte svårt att se att någon har haft en vision, någon har tänkt
och planerat, man har velat skapa något nytt. Men på alltför många
håll kan man känna och se att det inte gick. En avbruten modernisering - |
|
är lite svårt för oss i Sverige att föreställa oss. Och det är värre än bara avbrott och väntan. Moderniseringen i Rumänien är ett misslyckande med inslag av renodlade övergrepp. Människorna i Rumänien, både i städerna och på landsbygden, lever dagligen i efterdyningarna av ett havererat projekt. De kan överallt se miljöer som är de fysiska lämningarna efter olika program som inte kunde fullföljas. Många av de ungdomar som skaffat sig utbildning saknar tro på framtiden och väljer att flytta utomlands när tillfälle ges.
| Kulturarv
i trä på undantag Vid kvällsdiskussionerna i Maramures pratar vi - rumänska kulturmyndigheter och museipersonal, europa-rådsbyråkrater och experter - om ett eventuellt gemensamt kulturarv i trä i Europa. Det blir uppenbart att kulturminnen och kulturarvet i trä är dåligt uppmärksammat och satt på undantag i både Central- och Västeuropa. Delvis kan det förklaras med att det tillhör den folkliga traditionen och inte makthavarnas och överdådets |
 En utsirad trädörr på friluftsmuseet i staden Sigeth alldeles intill Ukrainska gränsen. Framför dörren syns en bänk för spåntillverkning. |
också i proportion till att tegel och sten trots allt har varit vanligare som byggnadsmaterial i stora delar av Europa. Trä har varit en bristvara på många håll. Trä blir i det sammanhanget något märkvärdigt.
Lika uppenbart blir det att trä är självklart och vardagligt på ett helt annat sätt här i Sverige. Trots att många av efterkrigstidens starka symboler för framstegen i landet byggdes i tegel och betong - skolor, kommunalhus, tätorternas hyreshus, vattenkraftverken - är ett trähus fortfarande det självklara valet för de flesta som bygger en ny villa eller ett fritidshus. Våra "sjuka hus" har gjort att vi uppskattar materialet trä i både inomhus- och utomhusmiljöer, vi vill gärna gå på riktiga trägolv. Trä är något positivt men ändå inte särskilt märkvärdigt.
Att våra äldre byggnadsmiljöer, där vi nästan överallt möts av trähus och timrade hus, är ganska märkliga i ett europeiskt perspektiv ägnar vi sällan någon tanke.
| Kulturarv
och ideologi Den sista morgonen tittar jag ut genom tågfönstret. På den stora slätten med sina smala åkerremsor utanför Bukarest leder en gammal kvinna sin ko mellan två stora oljepumpar. Båda pumparna är gamla och rostiga, den ena står stilla. Kon får beta på de små gräsremsorna mellan odlingarna. Jag tänker på "Rumäniens sång" och att den måste ha klingat fruktansvärt falskt. De byar som för inte länge sen hotades av Ceausescus |
 Utsikt från friluftsmuseet mot staden Sigeth vid ån Tisa. Ån utgör här gränsen mellan Rumänien och Ukraina. |
Utvalda delar av kulturarvet har många gånger i historien programmatiskt använts som en del i ett nationellt projekt, i byggandet av en nationell identitet. Våra timrade hus i Sverige, och framför allt byarna och bondekulturen i Dalarna, kom att bli en del av sekelskiftets nationella strömningar. De blev en symbol för det genuint svenska och en trygg kontrast till den ökande mängden industriskorstenar och helt nya levnadssätt. Kulturarvet som en tillrättalagd, blågul snuttefilt.
| Småningom blev vi påminda om nationalismens avarter. Förskonade från dess krigiska katastrofer kunde vi fortsätta ett framgångsrikt samhällsbygge där timmerhus, gamla jordbruks-metoder och trångbodda industriarbetarmiljöer nu representerade "den gamla ordningen", det omoderna som skulle moderniseras. Idag har det blivit självklart att delar av detta ska bevaras och vårdas för att vi ska kunna uppleva, känna och ta på vår historia. Och att berättelsen om vårt samhälle inte | 
Bergen i Maramures
sträcker sig upp till 13-1400 m ö h. På sluttningarna ligger byarnas
fäbodar. |
| ska ha för stora luckor. Hur ska vi använda kulturarvet i Realtidens, Globaliseringens och den osäkra framtidens tidevarv. Ska vi stärka en regional identitet och marknadsföra särart och profil eller finns det också något intressant i andra områdens likartade naturförutsättningar och arbetsmetoder, i liknande och skilda erfarenheter? Gårdag och framtid Byn Ieud i Maramures är Rumäniens barnrikaste by. Det är begravning vid kyrkan uppe på kullen på andra sidan ån. Vi går över det klara vattnet på en rostig hängbro för att titta på kyrkan där det stora tornet byggdes nytt av byfolket efter ett blixtnedslag 1976. Väl över på andra sidan ser jag två små barn som följt sin mamma ner till ån för att tvätta kläder. Hur pratar hon med sina barn om gårdagen och framtiden. Och vad säger vi till våra barn? Göran Andersson |
 Byn Ieud. De gamla snidade träpor-talerna in till gårdarna är något av Maramures kännemärke. |