Jordbrukets bygg-nader och gårdar kan betraktas och upplevas på många sätt. Går-dens brukare har ett både funk-tionellt och ett känslomässigt förhållande till sitt hem och sin ar-betsplats. Det är byggnader och mark som ska förvaltas och utvecklas.

Många äldre byggnader har mist sin ursprungliga funktion men är så välbyggda att de fortfarande kan användas till andra ändamål. Denna praktfulla och välbyggda loge från 1800-talet finns i Myssjö sn i Jämtland.

I vårt län finns ovanlig många av de äldre husen kvar på gårdarna. Byggnaderna kan ofta berätta delar av en historia som sträcker sig ner i 1700-talet eller ibland ännu längre tillbaka i tiden.
    Byggnaderna i kulturlandskapet visar på näringsfång, byggnadsskick och bostadsideal och om tillgängligt material och teknologi. Gårdens olika hus skiljer sig åt om de är tillkomna före sågarnas tid, under kantverkens och hyvlarnas epok eller om de är uppförda sedan byggindustrin fått sitt genomslag efter andra världskriget. Dessa epoker har lämnat spår i enskilda detaljer, i byggnadernas uttryck och hela husgruppers karaktär. Det får konsekvenser för upplevelsen både i det lilla och det stora, betraktat på nära håll och på avstånd i landskap.
    Byggnadsvirket går efter byggindustrins genombrott mot en standardisering av dimensioner och ett allt smalare sortiment. Brädor och plank är kantade och jämnbreda. Betong, betonghålsten och senare betongsektioner i standardiserade utföranden har blivit vanliga i djurstallar. Plåt blir ett praktiskt material för främst taktäckning, för avvattning och förekommer även som väggbeklädnad. Plåten levereras i standardiserade utföranden, mått och färg.     Färgerna blir flera. Pigmenten kan framställas syntetiskt och blandas i nya färgskalor och bindemedlen är av syntetiska oljor och plaster som ibland ger en glans som tidigare varit okänd på de flesta byggnader. Väggstommar, takstolar och balkar i olika material levereras som kompletta system och fogas till grund, fasad och inredning med spikbleck, bult och skruv.
    Byggnadssättet har blivit likformigt och en likartad produktionsinriktining och gårdsstorlek har gett samma byggnadstyp och utformning över hela landet.

De äldre byggnaderna på gården har tillkommit under andra förutsätt-ningar. Materialet valdes noga ut och hämtades ur egen skog. Byggnaderna uppfördes av folket på gården eller med hjälp i byn. Natursten användes till grundläggning, källare och spismurar. I övrigt var materialet nästan uteslutande trä. Naturens

Loge och härbre i liggtimmer, t v halmbod eller lider i regelkonstruktion och sågad panel. Hackås i Jämtland.

Odlingslandskapet

Odlingslandskapet

Gård och by Idag kan vi se mer eller mindre tydliga spår efter gårdarnas och byarnas gamla bebygglsemönster. I de oskiftade byarna låg gårdens bygg-nader tätt samlade kring ett gårdstun. Ofta var gården helt kringbyggd i en sluten  gårdsfyrkant där man nådde in på tunet genom olika former av portlider i två  våningar. Går-den låg på en höjd eller en väldränerad terrass i sluttningen. Man undvek den lägre  frostlänta marken.

Till gårdsfyrkanten hörde boningshus, ibland undan-tagsstuga, förrådsbyggnader som loftbod och portlider, stall, loge och ladugården med en foderlada. Utanför den slutna gårdsfyrkanten låg vanligen härbret och alltid de eldfängda byggnaderna som bakstugan, smedjan och kornbastun. På ängsmarken runt byn och i sko-garnas slåttermarker stod ladorna. I skogsbrynet låg sommarladugården. Till varje gård hörde en eller flera fäbodar för att kunna tillvarata mjölken i de vidsträckta betesmarkerna en god bit från byn. Gården Tomtan i Klövsjö, Jämtland.

större logar med van-dring och dessa pla-cerades intill åker-marken med ett eller två härbren intill. Det är där vi fortfarande finner dem idag. Härbren och små bodar från 16-1700-talen eller tidigare fick kompletteras, antingen genom en liten höjning med några timmervarv, men ofta genom ett ny-byggt härbre. För stora spannmålsskördar byggde man s k stor-härbren, magasinsbygg-nader. avsedda enbart för spannmål.

Loge, loft och härbre placerade intill åkermarken. Härbret står troligen på sin ursprungliga plats utanför gårdstunet. Loftboden tillhörde tidigare gårdsfyrkanten och har sannolikt flyttats. Även logen tillhörde gårdsfyrkantens hus, men de nyare logarna med tröskvandring uppfördes ofta en bit från gårdstunet och denna loge kan därför stå på sin ursprungliga plats, Ytterberg, Svegs socken, Härjedalen.

Odlingslandskapet

Odlingslandskapet

Bakstugan eller bryggstugan stod utanför gårdsfyrkanten. I en jättelik spismur inrymdes bakugn och en öppen spis för brödbak, tillredning efter slakt och storkok. Det förekommer även bakugnar i en avdelning i gamla ladugårdar som var den enda ekonomibyggnaden som krävde uppvärmning under  vintrarna. I den

Bakstuga från 1700-talet i Gammelsrems-gården i Svegs socken; Härjedalen.

 senare, mer öppna gårds-
 formen, är brygg stugan ofta placerad i en av  flygellängorna.

Loftboden är kanske framför allt för Härjedalen något av en karaktärsbyggnad. Här finns kanske upp emot trehundra loftbodar och många är från 16- och 1700-talen. I Klövsjö finns den hittills äldsta kända loftboden med portlider, daterat till 1541. I Funäsdalen finns troligtvis den yngsta som

Loftbod i Ytterberg i Svegs socken. Den ofta på-kostade loftgången ger tillträde till övervåningens utrymmen där varje rum har ingång från utsidan.

är uppförd i regelverk
och brädor under tidigt 1900-tal och visar på en seglivad tradition i byggnadsskicket. Loftboden var förråd för mat och kläder och hade ett eller två sovrum i övervåningen för gårdens folk under sommaren.
    Före 1800-talet var loftboden nästan den enda byggnaden med två våningar på gården. Den var mycket vältimrad och möda lades på detaljutformning av dörrar, den utkragade svalgången och exempelvis övervåningens undertak. Det är nästan endast i dessa byggnader vi ser de konstfärdiga, utkragade konsoler som har stått modell för så många vulgära formvarianter i senare tiders nya timmerhus.

Logen är kanske den viktigaste byggnaden för en åker-brukande näring. Här tröskades årets skörd under senhösten och för-julsvintern. Under slag-tröskningens tid fanns enkel- eller parlogar, med ett respektive två för-varingsutrymmen, lador, för den otröskade säden vid sidan om själva log-golvet. Den äldsta par-logen i landet är daterad till 1366 och står i byn Eggen

Loge i från senare delen av 1700-talet i Ede, Hammerdals socken, Jämtland. Logen med bevarad tröskbult har restauretas och har idag sitt ursprungliga nävertak med täckning av spräckta takklovor. Golvet i logen är ovanligt och är gjort precis som en timmervägg med tydliga vankanter.

 utanför Sveg.
    Från slutet av 1700-talet ersätts dessa logar med de stora, nästan fyrkantiga två- eller trevåningsbyggnader som vi idag kan se tillsammans med ett eller flera härbren en bit från gården på väldigt många jordbruksfastigheter. I dessa logar tröskades med tröskbult som drogs av en häst som gick på loggolvet eller i ett utrymme under logen.
    Logen är vältimrad i bottevarven och kan bli mer glestimrad högre upp. Log-golven skulle vara täta och tåla stora påfrestningar och ägnades särskild om-sorg ur material- och konstruktionssynpunkt. Här kan vi se de sinnrikaste system av bärlinor, golvåsar och kilar för att täta golvet. Loggolvet har räknats som så värdefullt att vid en delning av en gård så fick ena parten ta byggnaden och den andra fick golvet - tio till tjugo golvplank! .
    Halmboden är ett utrymme intill logen för den urtröskade säden.
Halmboden finns i många utföranden - som ingående i logen, en påbyggnad eller ett separat hus.

Ladugård
och stall ingick normalt i gårdsfyrkanten i norra Sverige. Det finns undantag, men vanligast har det varit två separata byggnader där ladugården var kvinnornas arbetsplats och stallet männens domän. I ladugården stod en spis för uppvärmning av vatten och kokning av "sörpa". I de äldre ladugårdarna stod korna vända mot ytterväggen och huset var timrat i en våning av ganska grova dimensioner.
    Fukten i byggnaden gjorde att husen inte blev så långlivade - ett timmerfjös från 1700-talet är idag en raritet. Golvkonstruktionen gjordes åtskild från stommen för att inte skada mer än nödvändigt och göra repara-tioner och utbyte enklare. På många gamla fäbodfjös kan man också se att man valt särskilt timmer, torrfuror, till syllstockarna.
    Intill ladugården stod i äldre tid en foderlada. Från slutet av 1800-talet byggs fjösen större och får fler funktioner. Den separata foderladan ersätts av höskullen i nya byggnader eller genom en höjning och påbyggnad av regelverk och takstolar på den gamla ladugården. De större byggnadernas spännvidder gör att vi här ibland kan finna fint bilade bjälkar i dimensioner som är svårfunna i dagens skogar.

Sommarladugården
låg på gränsen mot utmarken, utanför den hägnade inägomarken, och kunde precis som fäbodens ladugård utföras betydligt enklare.

Jordkällaren, "perkällarn´", är främst potatisförrådet och har efter en "rivningsvåg" även kommit att betraktas som en tillgång på gårdar utan aktiv drift. Nedgrävd i marken och med kall-murade stenväggar och tak av trä, stora skifferstenar eller ett halvcirkelformat, kallmurat valv är de än

Jordkällaren placerad under ett bostadshus från sekelsskiftet, Rätans socken, Jämtland.

Härbret stod utanför den gamla gårdsfyrkanten och hade ofta lås i påkostat smide. Det var gårdens viktigaste matförråd och ibland även klädförråd. Härbret har stått på stolpar för att under alla årstider skyddas mot både fukt och råttor. Därför är det oftast gårdens bäst bevarade byggnad och flera härbren och bodar i länet är daterade till tiden före 1500. Härbret är mycket vältimrat på sitt under-rede och har kilanordningar ovanpå mus-hyllan - de breda halvklovorna i stommens bottenvarv - för att kunna täta golvet där säden förvarades i bingar. Bastun eller kornbastun användes för att torka spannmål och till att röka eller torka kött. Bastun är låg med jordgolv och har haft ett tätt och välisolerat tak av torv. Elden gjordes på en öppen härd. Mellan gavelröstena ligger åsar lågt placerade för olika tork-ställningar. I väggarna finns alltid karak-täristiska spår efter hyllor där man la kornet och hål för att reglera luft och rökmängd. Smedjan med sin sinnrika anordning, "pusten", för luft till ässjan låg också på behörigt av-

Härbrena tillhör de äldsta byggnaderna på gården. Det här härbret har ett s k laggtak med halvklovor lagda från gavelröste till gavelröste, en gammal takkonstruktion som saknar vanliga takåsar. Halv-klovorna utgjorde underlaget för nävertaket som sedan täcktes med takved som hängslades över nocken. Högst upp vid långväggen syns vågbordet som är nödvändigt i denna kon-struktion för att föra ut nävertäckningen utanför vägglivet. Lillhärdals kyrkby, Härjedalen

Höladorna och främst deras stora antal ger en bild av den dominerande roll som kreatursskötseln haft under flera hundra år på våra trakter. De viktiga höskördarna behövdes både för kor och getter men även som "bränsle" till de viktiga vintertran-sporterna med häst. La-

Stamgärde, Undersåkers socken; Jämtland

när utmarksbruket avtagit, kommit att stå tätt i byarnas inägomark.Ökade skördar gav flera lador men även de karak-täristiska påbyggnaderna med ytterligare en våning som oftast gjordes i regelverk med brädfodring.      Idag har ladorna ersatts av hötorkar och ensilagesystem. En del lador är återanvända, äldre gårdsbyggnader, eller delar av loft och logar och därför är flera av våra äldsta byggnadshistoriska upptäckter gjorda långt ifrån gårdsplanen, ibland på marker som tagits ur bruk. Ladorna är vanligen enkelt och glest timrade, med öppningen flera varv över marken. Förutom läckande tak är största skaderisken kring bottenvarven på de lador som står i sluttningar och har en liten körbro av sten som samlar fukt i virket och till slut kan trycka sönder byggnaden.

De nyare höladorna under 1900-talet utfördes i resvirke. I den här ladan från Jormlien i Frost-viken, Jämtland har konstruk-tionen fått en omsorgsfull för-styvning av snedsträvor.

Odlingslandskapet

Vård - underhåll Vid underhåll och vård av byggnader brukar man säga att det är bäst om det får ske på den enskilda byggnadens egna villkor. Det innebär att man någorlunda bör försöka sätta sig in i hur huset faktiskt är byggt och försöka förstå hur even-tuella skador kan ha uppkommit. Man ska inte ha för bråttom, utan man ska gå och klura lite.

Dåligt utförda reparationer är till mer skada än  nytta. Innan man påbörjar en reparation ska  man undersöka huset så att man förstår både  konstruktion och skadeorsaker. Här funderar  norska och svenska timmermän vid ett portloft  på Lillhärdalsgården på Jamtli.

gör det svårt att se en gammal byggnad som en resurs. Den är mer till besvär och ivägen med sina konstiga lösningar och ovanliga mått.      Generellt kan bygg-branschen inte erbjuda några renoveringsmaterial eller metoder idag, utan allt tar sin utgångspunkt i att hus ska byggas nya från grunden. Det börjar emellertid etableras enliten skara byggare med vård och varsam ombyggnad som specialitet.

De gamla husens ytskikt och konstruktioner är  resultatet av olika hantverksmetoder. I gårdarna  finns ofta en samling med olika hyvlar. Ibland  kan man gå runt i ett gammalt hus och titta på  fönsterbågar, takåsar, takbrädor och foder och  se var hyvlarnas profiler passar.

Gamla hus har ofta intressanta detaljer och små konstfärdiga ut-smyckningar. Hela fasader kan vara uppbyggda enligt gamla skönhetsideal. Detta är lätt att rasera om man inte är lite varsam. Varsamhet och att slå vakt om uppskattade skönhetsvärden är idag ekonomiskt och kommersiellt förnuftigt.      Det kulturhistoriska skälet till varsamhet är att byggnader har något att berätta om det liv som har levts på gården och i byggnaderna. Här kan tekniska lösningar och väderpinade ytor berätta om husets ålder. Nedslitna delar, reparationer, ändringar och tillägg visar oss hur byggnaden använts och om förändrade behov och ideal. Vi bör slå vakt även om detta om bristerna inte dramatiskt kortar byggnadens livslängd.      Tekniskt finns det, som redan nämnts, skäl att lita till de gamla

Till det kulturhistoriska värdet hör inte bara själva tillverkningshisto-riens tekniker och material utan också att vi kan uppleva att det är gammalt genom att materialen har åldrats och att byggnaden slitits ganska hårt på flera ställen. Dörr till en bod i Lillhärdals kyrkby, Härje-dalen.

plank som rör sig, cementbruk tål inte rörelser som kalkbruk och kan "låsa" en byggnadsdel som tidigare följt med övriga huset, stolpar och balkar av stål och limträ måste monteras med förnuft så att en timmerstomme inte blir hängande och plastfärgen blir oftast ett tätskikt som tidigare inte funnits. Gamla material var noga utvalda och mer beständiga än dagens. Bara för att något ser slitet ut, färgen flagnat eller trävirket är grått behöver inte det betyda att det tjänat ut. Känn med kniven i gammalt, grånat fönstervirke - det är oftast kärnfriskt!      "Byggnadens egna villkor" innebär främst sådana tekniska övervä ganden, som tillsammans med en estetisk och kulturhistorisk varsamhet kan bevara det speciella i huset. Alla gamla hantverks-mässigt framställda hus är, inom sina givna lokala förutsättningar, unika byggnader. Av nyare hus kan vi finna närmast identiska kopior över hela landet.

Timmerstommens syllvarv kan ofta ha ett utförande och en knutning som är mer komplicerad än i den övriga byggnaden. Här är en rekonstruktion av en knut på en loftbod. Syllen har fått en särskild form där all rötkänslig ytved är borthuggen. Denna knut är konstruktivt stabil och haket är väl skyddat från vatten. Ytterligare en komplikation som man har tagit hänsyn till är att det mellan den understa stocken och nästkommande stock (ej i bild) ska ligga 2 ½ tums golvplankor.

Odlingslandskapet

TIMMERSTOMMEN Timring är en byggmetod som tagits ur bruk och snabbt glömdes bort. Innan ingrepp görs i en timmerstomme måste man förstå att timmer- stommen utgör en helhet ända upp till nockåsen.     Väggarna är (utom i glestimrade lador) en skivkonstruktion som saknar motsvarighet i dagens stolpverkskon-struktioner. Alla intim- Syllvarvet bör vara intakt för att det påverkar sta-biliteten i den övriga stommen. Här är det svårt att göra när byggnaderna står så tätt inpå varandra. Ede i Hammerdals socken, Jämtland.  rade bjälkar och takåsar  bidrar till skivkonstruktionens stabilitet. Stabiliteten och segheten gör att den  tål en mycket enkel grundläggning.      Förutom att bjälkar och åsar bör bevaras intakta så är stommen känslig för  håltagningar. Ändringar av dörr- och fönsteröppningar kan få allvarliga  konsekvenser om de inte görs rätt. Konstruktionens helhet måste förbli intakt.      Vid reparation ska av samma anledning knutar och drag i de nya stockarna  omsorgsfullt fogas in i den gamla stommen. Kunniga fackmän bör anlitas för  arbetet eller i varje fall konsulteras innan man gör ett ingrepp.      För att undvika onödiga överraskningar och felkalkyleringar bör man  komma ihåg en väsentlig skillnad mellan golvkonstruktionen i härbren, logar  och loft och konstruktionen på boningshusens och djurhusens golv: i den  första gruppen är bärlinor och åsar alltid intimrade i konstruktionen, i den  senare är den ligger de oftast fristående på separata upplag!

Odlingslandskapet

VANLIGA SKADOR Vissa skadeorsaker är uppenbara och handlar om fukt och jord och otätheter. Om skadan inte är för stor är den lätt åtgärdad. Led bort vatten, gräv bort jord, se upp med växtlighet närmast huset som förhin-drar torkning, ta bort träd som släpper för mycket löv på tak och i hängrännor, se till att taken är täta. OBS! alltför täta ytskikt som ce-mentputs och plastfärger kan förhindra nödvändig uttorkning. Hör noga efter med länsmuseet och fack-män vad som är lämpligt material och behandling.     Grundläggningen Härbren har alltid stått på stolpar och många gånger på en syllram, ett särskilt timrat under-rede, som ger extra stabilitet. Härbre från 1576 i Näskotts socken, Jämtland.  under äldre hus är enkel och  består av stenar under knutarna och ibland på ytterligare några punkter under syllstockarna. I botten, under dessa stenar, finns oftast en större flat sten som kan användas som utgångspunkt om man behöver justera grundläggningen. Mellan dessa upplagspunkter finns vanligen en kallmur på bostadshus och ladugårdar, ibland regelrätt murad i ler- eller kalkbruk. Skador som kommit plötsligt eller på annat sätt är mer dramatiska än normal tjälskjutning, kräver en extra fundering kring främst ändrade vattenförhållanden kring och under byggnaden p g a diken, nya väg- eller ledningsdragningar m. m.     Syllstockar har rötskador p g a kontakt med fukt och jord. En eller två knutar har vanligen brister och kring brokvistar och dörröppningar finns ofta också skador. Bottenvarven bör vara intakta, särskilt på väggar med dörröppningar ned i första eller andra varvet.     Torksprickor i timret kan bli s k röt-fickor och det är särskilt viktigt att sprick-orna inte leder vattnet in i knuten. Rötfickor kan dräneras eller lagas i. Under fönstren finns ofta rötskador. Om skadan är allvarlig bör man byta en del av stocken under fönstret. Det är viktigt Knutskallar som skadas och faller bort kan få följder som den här i en lada i Rismyr i Älvros socken, Härjedalen. Lador har ofta en enkel kon-struktion. Om väggtimret har dymlingar (trätappar) mellan stockarna och mer avan-cerade knutar med både över- och underhak, så är sällan en enskild, skadad knutskalle något som även-tyrar resten av byggnaden.  att gåtarna (reglarna som "avväxlar"runt  öppningarna) i stommen förblir intakta för att bibehålla sin ursprungliga funk-  tion.     På väggarna kan finnas rötskador efter vattenstänk från tak eller  anordningar som står eller har stått intill huset. Orsaken till vattenstänket bör  undanröjas. Om skadan ändå riskerar att förvärras bör man skydda partiet  eller hela väggen med en ny, enkel panel eller reparera den befintliga  brädfodringen. Värre stomskador bör åtgärdas av fackman.     Murstock och skorsten är känsliga områden. Tätningen vid taket brister ofta och flera skador syns mycket tydligt. Mellan mur och vägg är det många gånger igenbyggt. Detta utrymme måste inspekteras och har det varit vattenläck-age under en längre tid måste man tyvärr bereda sig på det värsta, både vad gäller skador på muren och timmer-stommen. Att undersöka om och hur murstocken är kopplad till stomme och bjälklag är nöd- De med dagens synsätt tämligen enkla tätning-arna mellan tak och skorsten i de gamla husen ger ofta upphov till skador. Idag används spisar och ugnar i de gamla husen sällan eller inte alls och möjlig-heten till uppvärmning och uttorkning uteblir. När de gamla byggnaderna användes var en kontinuerlig översyn också nödvändig. Idag kan blyplåt vara användbart för tätning kring skor-stenen, den är formbar och diskret. Gammelremsgården i Svegs socken, Härjedalen.  vändigt innan man börjar  lyfta huset i sam band  med reparationer.     Väggband (översta stocken i långväggen på timrade hus) och takåsar kan  ha högst påtagliga brister men samtidigt kan det röra sig om skador som inte  alltid är så lätta att se. Här måste man knacka med yxan och känna efter  ordentligt med kniven! Alla ställen där spik från brädtak eller rotning har fäst i  stommen eller takreglarna är särskilt utsatta och syns inte alltid underifrån. Till  synes fina taktassar kan tyvärr ofta ha omfattande skador.     Efter en sådan här genomgång får man en uppfattning om vad som är enklare under-hållsåtgärder och vad som eventuellt kräver större insatser. För att på bästa sätt tillvarata byggnadens kulturhistoriska värden och komma fram till långsiktigt förnuftiga insatser bör de konkreta vårdinsatserna diskuteras med länsmuseet och kunniga hantverkare. En välhållen byggnad i Ytterhogdal, Jämtland, som ändå får visa de ställen under fönster, kring brokvistar och andra fasta eller lösa bänkar o. dyl. som bör undersökas extra noga när det gäller rötskador.

Odlingslandskapet

Flera av jordbrukets bygg-nader, som härbren, loft, logar och gamla timrade bodar är så konstfärdigt utförda och har en sådan egen och fullbordad karaktär att de inte tål ens den minsta förändring. Den höga hant-verksskickligheten och de delvis komplicerade kon-struktionerna kräver att reparationer normalt bör utföras av fackmän.      Vid övriga förändringar - ombyggnader, tillbyggnader eller nybyggnad - gör man klokt i att ta utgångspunkt i de befintliga byggnaderna på gården för att ändringen eller tillägget ska kännas som en medlem av familjen. Är huvuddelen av husen av lite äldre datum speglar de en lokal tradition som man kan bygga vidare på.      Det går att studera bro-kvistar, fönsterutformningar, taksprång och andra utsmyckningar. Ändå är det

Två bilder tagna från samma plats som visar skillnaden mellan det traditionella bygget och dagens sätt att bygga. De traditionella, lokalt förankrade byggnaderna uppfördes i ett fåtal material och färger. Idag bygger vi normalt av prefabricerade block och standardiserade en-heter där trä, betong, tegel, plåt och stål i olika färger monteras till varandra. Svenstavik, Jämtland.

Odlingslandskapet

Kulturarv & odlingslandskap, Länsstyrelsen 1998

Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden, Jordbruksverket 1998

Odlingslandskapet - en lång markanvändnings historia, Riksantikvarieämbetet 1996

Skötsel av kulturvärden i odlingslandskapet, faktablad från länsstyrelsen och länsmuseet i samarbete med riksantikvarieämbetet.

Reservdelar till gamla hus, Centrum för byggnadsvård, Gysinge

Böndernas bygge, Finn Werne 1993

Så renoveras torp och gårdar, Ove Hidemark m fl. 1982

Var virket bättre förr? Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet 1982

Riksantikvarieämbetets rapporter: Trä - byggnadsmaterial förr och nu, Liggtimmerhus - tillsyn och reparation, Fönster, Spån, m fl.

Hus att vårda, J Raihle och Sten Rentzogh, 1975

Odlingslandskapet