TAK

Att undersöka tak

Det är viktigt att göra lite närmare undersökningar av takkonstruktioner i timmerhus. Först ska det konstateras att taktäckningen av självklara skäl nästan aldrig är ursprunglig. Även delar av tak-konstruktionen kan vara förändrad. Slutligen kan, som andra delar av byggnaden, hela röstet och kanske även väggbandet (översta stocken i långväggarna) vara återanvänt eller nytillverkat i samband med omläggning av taket eller flyttning av byggnaden. Sett till timmerbyggnadstradi-tionens alla byggnadskategorier är säkert taken de som genomgått flest förändringar över tiden och man står ofta inför att försöka tolka de spår som man bedömer ha hört till en förändring eller ombyggnad av taktäckningen eller hela konstruktionen.
     En undersökning av taktyperna och dess förändringar i en byggnad, på en gård eller i en by kan därför ge värdefulla bidrag till förståelsen av de olika förutsättningar som har funnits under olika tidsperioder. Jämförelser mellan ex. olika byggnadskategorier (skiftande lösningar i bostadshus, djurhus, verkshus och förrådsbyggnader?) , naturgeografiskt skiftande miljöer (variationer i materialtillgången/ utnyttjandet?), bearbetningsmetoder (spräckt, bilat, hyvlat, sågat eller modernare "skivmaterial"?) och formgivning kan ge svar på lokala resurser och teknologisk nivå samt specifika funktionella och estetiska krav vid olika tidpunkter.
      Taken är en bra ingång för att konstatera förändringar och kan många gånger ge en första väg-ledning till andra ändringar i byggnaden. Förändringarna i sig ställer viktiga frågor som ger väg-ledning vid intervjuer, in i arkiv och till historiska beskrivningar. Sammantaget verkar det naturligtvis i en riktning av större förståelse för skiftande kulturhistoriska sammanhang. Att ställa frågor till detaljer leder till en fördjupning som underlättar vid värdering och gör eventuella vårdinsatser mer välövervägda, mer precisa och lokalt anpassade och mindre beroende av enbart generella principer eller generellt kända lösningar.

Denna undersökning av tak gjordes i byn Gallejaur under tre dagar i september 1999. Under-sökningen gjordes av Göran Andersson och Lars Wagenius, Timmerdraget, Stig Nilsson, Stig Nilsson Byggservice, Anna Blomberg och Kristina Linscott, Blomberg & Linscott Arkitekter AB. Från Norrbotten och Västerbotten deltog Jeanette Aro och Lilianne Viklund, Länsstyrelsen i Norrbotten, Rune Wästerby och Annika Sander, Skellefteå museum . I Gallejaur fick vi också muntliga uppgifter av Ebba Eriksson samt Lennart och Christer Löfgren. För genomförande av projektet DE NORDSVENSKA TIMMERHUSENS KONSTRUKTION svarar Timmerdraget på uppdrag av Nordsvenskt Träbyggande, en samarbetsorganisation för bebyggelseantikvariska frågor i Norrlandslänen.

Laggtak Enligt Peter Sjömar (1988) hör laggtaken till sitt konstruktiva verk-ningssätt till familjen åstak (laggarna skulle vara tätt liggande åsar). Med laggtak blir belastningen mycket stor på gavel-röstena och liten på långväggarna. Det klenare virket i laggtaket begränsar tidigare än grova åsar storleken på det rum som ska takas.

I ett "orginal-laggtak" saknas alltså spår efter åshak i gavelröstena. Röstena är normalt täljda i överkant, kanske det vanligaste är att alla röststockar är bilade till plankor, för att laggarnas hak bättre ska passa mot röstet. Har takfoten haft en vågbordskonstruktion utan raftkrokar för stoppplankan (stopplankan är istället hängslad över nocken) saknas även hak för raftkrokarna i väggbandet (om det funnits laggtak med raftkrokar vet vi egentligen inte - i kyrkhärbret i Älvdalen är de nuvarande raftkrokarna inte orginal.

På en åstakskon-struktion ligger under-taket i takfallets riktning, från nock till väggband. Undertaket av rund-virke, klovor eller plank kan ligga i en fals i vägg-bandet om åsarna är placerade så i röstet, "under röstlivet". Denna lösning kräver att nävret-tätskiktet även får ett underlag en bit utanför vägglivet och det kan lösas med antingen ett vågbord (fig 2)

För att lägga ett tätskikt direkt på åsarna i form av ett brädtak, som spikas i åsar och väggband, krävs att åsarna ligger "jäms med röstlivet". Ett brädtak kräver inget vågbord (men jfr byggnad nr 14 nedan!)
     Både lagg- och åstaken har av lätt insedda skäl svårare att klara avväxlingar för ex. murstockar än Ås-sparrtaket.

I ett röste med (spår efter) ett åspar per röstvarv bör man kunna utgå ifrån att byggnaden är gammal (vår erfarenhet: 1600-tal eller äldre). Spår efter åsar i andra lägen än de nuvarande tyder på en förändrad takkonstruktion. Spår efter åsar längre ned i röstet sitter ofta "parvis" och har varit avsedda för olika former av upphängningsanordningar. Åsar som sitter "jäms med röstlivet" och väggband som saknar spår efter rafter bör höra ihop med ett brädtak, även om andra lösningar är tänkbara (ex fig 7).

Sparrtak
Rena sparrtak, utan hanbjälkar el dyl, som inte vilar på åsar utan bara är förbundna i nocken förekommer även det under medeltiden (Sjömar 1988). Med enbart sparrar blir påfrestningen på väggbandet snabbt stort och därför har det rimligtvis krävts en "bindstock" mellan väggbanden vid något större tak.
     Sparrar förbundna med hanbjälkar, saxsparrar m. m. blir en takstol. Takstolar tar vi inte upp i denna genomgång trots att det förekommer i timmerhus. Takstolen är konstruktivt den andra ytterligheten jämfört med laggtaket - nästan ingen last verkar på gavelröstet, vilket får konsekvenser för tätheten i dessa delar.

Ås-sparrtaket har alltid åsarna placerade "under röstlivet" och lämnar spår i form av urtag för sparrarna i väggbandet. Det är inte ovanligt att finna dessa urtag i väggbandet på andra ställen än där dagens sparrar är placerade:

-    man har reparerat Ås-sparrtaket och ändrat placering (och/eller dimension) på      sparrarna.
-   Det kan också vara spår efter rafter som hört samman med en åskonstruktion (undersök      väggbandets insida eller spår efter vågbord!)
-   Man kan har bytt till brädtak (sic!)
-   Urtagen kan också finnas längre ned i väggen men på rimligt avstånd ned till fönstren:     byggnaden har byggts på.
-   Slutligen kan man finna dem lite här och där och då är det rimligtvis återanvänt virke     från en annan byggnad.

Finner man spåntak spikade på ett laggtak (Älvdalshärbret fram till "Zorn-renoveringen!) eller undertaket på ett Åstak, bör vi kunna utgå från att det tidigare tätskiktet har varit näver.
     Inför ett Åstak, med eller utan fals på insidan väggbanden, och utan spår av rafter men med (spår efter) vågbord bör vi kunna sluta oss till att taket har varit ett nävertak med någon form av takved hängslad över nocken. Även inför ett Åstak med fals i väggbanden och spår efter rafter vet vi att det har varit ett nävertak med ved- eller torvtäckning. Utan dessa klara indikatorer - fals i väggband och/eller vågbord - är det svårare att reda ut vilket tak det kan vara frågan om, jfr ex en brädtakskonstruktion och fig 4 och 6.