Trösklogen i Eggen - ett medeltida källmaterial

Summary

För en stor del av byggnadsarvet finns det få andra källor än byggnaderna själva. I byn Eggen i Härjedalen finns tre medeltida byggnader, eller rättare sagt två medeltida hus och ett medeltida golv(1). Äldst är golvet från 1330-talets första år vilket ingår i ett 1700-tals härbre. Näst äldst är en bod som byggdes vid mitten på 1350-talet. Yngst är en tröskloge av den typ som har två
ladugolv, en s. k. parloge från 1360-talet. Byn ligger i Svegs socken på sydsidan av en ås som sluttar ned mot Ljusnan. I byn finns även tre fornlämningar, samtliga slaggvarplämningar(2).
     De medeltida skriftliga källorna från Härjedalen är få. Landskapet nämns första gången på 1270-talet i en gränsläggningshandling från ett allting i Sveg. Det äldsta pärmebrevet är daterat till 1372. Byn Eggen nämns i en köpehandling 1463 och 1564 skattade 6 bönder i byn kyrktionde. Av yngre uppgifter framgår att de återkommande striderna mellan Sverige och Norge tärde hårt på gränssocknarnas befolkning. I skattelängden för Härjedalen 1612 uppges att alla gårdar i Hede socken och 64 gårdar i Svegs socken brändes ned av svenskarna i samband med den s. k. Baltzarfejden. I Eggen plundrades två gårdar vid detta tillfälle(3).
     Härjedalens myter och fåtaliga äldre skriftliga källor ger delvis en dramatisk
bild av livsvillkoren

Figur 1. Byggnaderna på fastigheten Eggen 7:3, Svegs sn, Härjedalen. I. Situationsplan skiss 1993. A 1300-talslogen. B "nya" trösklogen, sannolikt från 1800-taletS mitt. C bostadshus. D loftbod med portlider E ladugård byggd 1930. II. Situationsplan ritad efter laga skiftetskarta, från 1904 och kompletterad med uppgifter. från ägaren, Alf-Erik Persson, född omkring 1930. * Anger att A-E Persson själv minns byggnaden.** Anger vad hans far berättat för honom. A 1300-talslogens nuvarande plats. B "nya" trösklogen. C bostadshuset. D loftbod med portlider F sommarstuga*. G vedbod *. H bagarstuga*. I kornbastu * (ej med på skifteskartan). J härbre som har flyttats till annan fastighet i byn*. Detta härbre, med delar. från 1330-talet, är det som nämns i artikelns inledning. K stall (sannolikt med portlider och foderbod). L troligen en hölada, A-E P minns en husgrund här. Byggnaderna i raden mitt mot portlidret som är utritade på kartan har A-E P inga uppgifter om. Så vitt vi kan. förstå bör M varit ladugård (med foderbod) och N den gamla tröskklogen. Trösklogen måste någon gång ha stått med B-väggen, den vägg som idag vätter mot den nya logen, fritt. Den är full av märken efter att man karvat ut blykulor sedan man provskjutit bössor. I så fall fanns inte de små intilliggande bodarna 0. På trösklogens

i en gränsbygd: fragment om fastighetsförvärv, marktvister, de stora männens krig och häxprocesser. Men upplysningar om vardagslivet i övrigt måste vi skaffa oss på annat sätt än genom skrivna dokument. Två hus och delar av ett tredje från 1300-talet förefaller i detta sammanhang som påtagliga historiska källor. Vad kan då en högmedeltida timmerbyggnad berätta om allmogebyggande och bondeliv under 1300-talet och framåt i tiden?
     Trösklogarna är i detta sammanhang särskilt intressanta. Logarna hörde direkt samman med arbetet och det är endast vi i Sverige som har kvar ett större antal av de allra äldsta. Över tjugotalet medeltida logar är bevarade. Flertalet är senmedeltida men några är från tiden före 1300-talets första hälft(4). I Norge, som har ungefär lika många bevarade medeltida timmerhus som vi, känner man endast till en medeltida tröskloge(5). Trösklogen i Eggen är antagligen den äldsta parlogen och en av de äldsta logarna överhuvudtaget i Sverige.

En byggnadskategori och dess typer
Trösklogen eller kornladan som den också kallas var en av gårdens viktigare byggnader. I medeltida brev nämns den oftare än fähus och landskapslagarna stadgade en brandstod likvärdig eller högre än för stugan(6). Den byggdes lika omsorgsfullt som loft, härbren och stugor, men efter något andra förutsättningar, exempelvis var det snarare en fördel än nackdel med inte allt för
tät timring i de övre delarna. Funktionsmässigt ingick både lada och loge i byggnaden. Ladan var förvaringsutrymmet och logen var arbetsplatsen där tröskningen utfördes. Loggolvet av trä skulle därför vara tätt så att säden inte föll ned på marken. Golvet tätades av kilar vid golvplankornas ändar och i större logar också genom inspänning på mitten med en s. k. logbjörn.
     Mellan ladan och logen fanns en avbalkning, logbalken, antingen intimrad i väggarna eller som plank eller halvstockar som satt instuckna i urhuggna nåtar i långväggarnas insidor. Över balken stod en stolpe. Stolpen kunde sitta mitt i byggnaden. I de hus i Jämtland och Härjedalen där vi kunnat bestämma stolpens placering har denna varit någon meter in från dörren. Tidigare dokumentation visar att stolpen hade urhuggna steg så att det var möjligt att klättra på den,
en s. k. klivstock(7).
     Enkellogen har en lada och parlogen två lador, placerade på var sida om logen. Parlogen har varit allmän i mellan- och Nordeuropa och förekom i liggtimmer såväl som skiftesverk och korsvirke. Enkel- och parlogarna förekommer geografiskt parallellt och parlogen har tolkats som hörande till större gårdar och skördekvantiteter(8). Nämnas bör dock att den största bevarade
medeltida trösklogen i Sverige, den från bergsmansgården i Rankhyttan daterad 1494, är en enkelloge som mäter ca 11,5 x 7 meter. Här rymmer nästan enbart själva logdelen om ca 26 m² flera av de mindre enkellogarna i sin helhet, t. ex. den från Östnor som inte är större än ca 26 m² På liknande sätt kan enkellogen från Bergkarlås vars golvyta är ca 47 m², jämföras med den 48,5 m² stora golvytan i parlogen i Eggen. Att på detta sätt jämföra mått - istället för typer
- reser på en gång nya frågor. De faktiska måtten ställda bredvid typerna bör kunna leda till ytterligare funderingar. Är parlogen endast exponent för stora skördar och inte för flera sädesslag? Har parlogen också fungerat som en hölada kring gårdstunet? Eller är det rent av så att en tidig parloge i Härjedalen är en samägd byggnad som delades mellan två gårdar/brukare?

Trösklogen i Eggen på 1360-talet
Trösklogens plan, längdsektion och tvärsektion framgår av fig. 4. Fig. 5 visar en skiss av huset från nordväst med de olika spår och byggnadsdelar som nämns i texten nedan. De dendrokronologiska dateringarna redovisas i Tabell 1(9). Sex prov mot barkkant gav vintern 1366-67 som avverkningstidpunkt för det äldsta timret. Trösklogen timrades sannolikt sommaren 1367. Möjligen kan timret legat en tid och husets uppförts något år senare. Dateringen är
intressant genom att det är en av de få från 1300-talets andra hälft, d.v.s. den ligger i början på det ca 100 år långa uppehåll inom byggandet som sammanföll med digerdödens härjningar(10).
     Trots ombyggnader är trösklogens utseende vid byggnadstiden möjlig att rekonstruera med stor säkerhet. Där huset i sig inte ger tillräcklig information genom spår i väggstockar och golvklovor kompletterar jämförelser från andra trösklogar.
     Först kan man konstatera att logen från början endast hade en dörr. Den i A-väggen är ursprunglig. Ändträet visar dock att tröskeln har sänkts och den från början var två stockar högre. C-väggens stora öppning har tillkommit sent, se fig. 6. Stockarna på ena sidan är kapade med såg och överspännaren är dragen, d.v.s. den har en ränna i undersidan för att bilda en tät liggskarv mot en underliggande stock. Öppningen var alltså smalare och lägre. I både den befintliga tröskelstocken och överspännaren finns urtag för ett tidigare svärd d.v.s. sidostycken till dörren. Men inte heller denna smalare dörr var ursprunglig. Urtagen är gjorda med en navare som haft planbotten och inte skednavare som användes under medeltiden. Den ursprungliga öppningens ena sida, höjden och placeringen över golvet, framgår dock av fasningen av stockändarna i C-väggens södra del. I denna två stockar höga öppning satt det antagligen en lucka. Trösklogen hade alltså, som man kan vänta sig genom att jämföra med andra logar, en liten öppning mitt på den bakre

Figur 2. Enkel- och parloge i Jämtlands län. A. Enkelloge i Svegs socken, Härjedalen. Plan, tvärsektion och framväggens fasad uppmätt av Emanuel Eriksson och Erik Festin under 1910-talet. Tröskeln sitter relativt högt - två stockar över golvet. Mitt mot dörren finns en liten ljus- och ventilationsglugg. Den ca 1 meter höga logbalken delar upp byggnaden i själva logen, dvs tröskgolvet som dörren leder in till, och ladan där kärvarna. förvarades. Över logbalken sitter en intimrad tvärbjälke ett stockvarv under väggbanden. Klivstocken är den vertikala stolpen mellan logbalken och tvärbjälken. Tvärbjälken bär ett mellangolv av plankor över ladan. Det undre golvet av klovor understödjs av en bärlina som är intimrad i gavelsyllarna. Takkonstruktionen består av nockås och sidoåsar på varannan röststock. Vid Erikssons och Festins besök var logen täckt med näver och takved. Sannolikt är logen inte bevarad men att döma av uppmätningen förefaller en datering till tiden från 1500-talets andra hälft fram till och med 1600-talet som en rimlig datering av Sveglogen. Totalytan är 25 m², logen 10 m² och ladan 13,5 m².

B. Parloge Nederhögen 1:95, Rätans sn i Jämtlands län. Uppmätning av plan tvärsektion samt detaljskiss, 1990 Peter Sjömar Byggnaden står vid skogskanten på en äng där den senast användes som hölada. Den innehåller timmer från flera tidpunkter. Framväggen och huvuddelarna av gavlarna avverkades 1580-1581. Under 1690-talet gjordes en större ombyggnad. Då förnyades bakväggen. 1500-tals timret är gran som avverkades under savtiden. 1700-tals timret är furu. Golvklovorna hör med stor sannolikhet till det ursprungliga byggnadstillfället. Av logens ursprung-liga utseende finns den två stockar höga tröskeln, ventilations- och ljusluckan i bakväggen och tvärbjälkarna på båda sidor om tröskgolvet kvar. Av logbalken är endast den undre delen bevarad, dvs de två klovorna som genom en tröskel anslöt till plankor som var insatta i spår i väggtimret. Urtag i tvärbjälkarna visar att klivstolparna var placerade 1 meter in från dörren. Mellan fram-väggen och stolparna var log- balken ca 70 cm hög. Från stolparna fram till bakväggen var balken ca 40 cm högre. Ute vid röstena, och i höjd med bjälkarna över tröskgolvet, sitter två enkelt intimrade rundtimmer: Dessa är antagligen ganska sena men andra bjälkar måste tidigare ha suttit på samma plats. Även i denna loge var det alltså möjligt att med någon form av mellangolv utnyttja ladorna ända upp i röste och nock. Delar av röststockarna och takbärningen blir vara förnyade relativt sent. Totalyta 30 m², logen 11 m² och ladorna 19 m².

Figur 3. Exempel på planmått i trösklogar. Enkellogar: A Bergsmansgården i Rankhyttan 1490-tal, Dalarna. Totalyta 72 m², loge 22 m² och ladan 50 m². B Bergkarlås 1310-tal, Zorns gammelgård i Mora, Dalarna. Totalyta 43 m², loge 17m² och lada 26 m². C Östnor 1310-tal, Zorns gammelgård. Totalyta 26 m², loge 11 m² och lada 15 m². Samtliga ritade efter G Boëthius (1927). Parlogar: D Bobergs gård i Nyhyttan, Vika sn, Dalarna, omkring 1470-tal, Dalarna. Totalyta 92m², loge 24 m² och lador 68 m². E Söderhögen, Rätans socken, Jämtland, 1590-tal. Totalyta 41m², loge 14,5 m² och lador 26,5 m² . D ritad efter uppmätning i NM:s arkiv, E uppmätning P Sjömar Jämför även figur 2 och 4.

Figur 4. Trösklogen i Eggen. Uppmätning av plan, längd- och tvärsektion, Göran Andersson och Peter Sjömar 1993. Totalyta 47,5 m², loge 14 m² och ladorna 33,5 m². I ett timmerhus benämns den vägg som dörren sitter i för A. De övriga ytterväggarna littreras sedan medsols B, C och D. I planritningen är således den övre långväggen A (här är den ursprungliga dörröppningen), gaveln till höger B o.s.v. De enskilda stockarna numreras, från botten och uppåt. Al är

Figur 5. Trösklogen på fastigheten 7:3 i byn Eggen. Härjedalen. Sammanställning av detaljer och uppgifter för den byggnadshistorisk analysen. Sprängskiss av huset sett från hörnet CD. Benämningarna förklaras i figur 4 ovan.

långväggen. Senare höggs väggtimret upp och öppningen gjordes betydligt bredare.
     Invändigt har logen varit uppdelad i en mittdel, tröskgolvet, och två förvaringsgolv. Urtag i väggstockarna på båda sidor om dörröppningarna visar logbalkarnas placering. I den motstående långväggen är urtagen dock olika breda. Av huggspåren kan man se att urtagen i framväggen vidgats och från början måste den del av balkarna som var insatt i denna vägg varit ca 2 tum breda, se bild 2. Den del av balkarna som satt i bakväggen var i stället fyra tum breda. Så vitt
vi kan förstå betyder detta att balken varit avdelad vid stigstocken och att endast de understa plankorna i de två balkarna varit genomgående från vägg till vägg.
     Golven består av klovor (kluvna stockar) och plank. Tröskgolvet har fem klovor och två plankor. Dessa två plankor är ramsågade och inte ursprungliga medan det övriga virket i både loge och lador är från byggnadstiden. På båda sidor om tröskgolvet sitter kilar ned i urtag i den underliggande bärlinan. Med dessa kunde klovorna spännas samman och tätas. Över de två yttre klovorna i tröskgolvet låg upp-och-nervända täckklovor som utgjorde balkarnas nedre del och
samtidigt tätade springorna mellan tröskgolvet och förvaringsgolven. Riktigt hur denna detalj sett ut är dock inte möjligt att avgöra eftersom logbalkarna är borttagna.
     Mellan långväggarnas näst översta stockar och väggbanden sitter tre tvärbjälkar insatta samt rester av en fjärde. De två närmast röstena är sekundära. De andra två, d.v.s. den bjälke som finns kvar och den av vilket nu endast ändarna återstår, är placerade i stort sett över urtagen för logbalkarna. Huggspåren i den bevarade tvärbjälken visar att den hör till logens byggnadstid. Genom urtaget mot ingångsväggen framgår klivstockarnas placering.
     Takkonstruktionen består av nockås och fyra par

Figur 6. Öppning i C-väggen. Elevation ritad, från utsidan. Jämför även med bild 5. Tidigare har öppningen varit betydligt mindre och så vitt vi kan förstå är den befintliga storleken den fjärde i ordningen. I öppningens vänstra sida (på denna sida är stockarna littrerade med a efter väggbokstav och stocknummer) kan man spåra tre olika öppningar. Den äldsta öppningen framgår av att två stockar (C 8a och C 9a) är kapade med yxa, fasade på utsidan och att de har samma infästning för svärd (det stående virke som styr stockändarna i en öppning, en annan benämning för denna byggnadsdel är gåt) som dörren i framväggen, se skiss Öppning 1. Hur bred denna två stockar höga öppning var kan inte fastställas. Den ursprungliga öppningen

Tabell 2. Logen innehåller flera omgångar monteringsmärken. På väggarnas insida finns inristade märkstreck (C-väggen saknar dock helt märkning). I A-väggen finns tre omgångar av dessa märken. 1700-talstimret saknar denna märkning och märkningen bör alltså vara från tiden före logens ombyggnad. I A- och B- väggarna är den lägsta numreringen 2 med ett undantag (se A-väggen). I D-väggen är motsvarande lägsta nummer 3 och 4. Märkningen tyder således på att de ursprungliga syllvarven förnyats och att timret ligger i den timrade ordningen. Vid minst två tillfällen bör huset har demonterats, men av det kan man inte säga att det flyttats. En märkning kan här- höra från själva bygget och den andra från ombyggnaden. På utsidan är två väggar märkta. I detta fall består märkningen av romerska siffror och den omfattar även de nedre "1700-talsvarven ". Minst en gång efter 1700-talets mitt måste huset ha flyttats och det måste varit så länge sedan att delar av märkningen vittrat bort, dvs det kan knappast röra sig om den senaste flyttningen ut i gårdens utkant.

sidoåsar samt fem par sparrar. Tomma halva urtag i röstena efter infästning av åsar visar att konstruktionen någon gång förnyats. Sannolikt är, av virkesbehandlingen att döma, tre åsar ursprungliga. De tomma urtagen för sparrar i väggbanden visar att logen tidigare haft ett annat sparrtak. Men inte heller denna föregående konstruktion med både åsar och sparrar kan ha varit särskilt gammal eftersom sparrar inte hörde samman med takbärningen med tätt placerade
åsar. Genom de många åsarna kan man utgå från att trösklogen vid byggnadstiden hade ett vedtak, d.v.s. tro (takunderlag) i form av plank, klovor eller rundvirke. Tron stod då ställd i en 3-4" djup, urhuggen fals i väggbanden. över den låg näver som skyddades och tyngdes ned av två lager plank som antingen hölls på plats av täckbrädor och hängslen, alternativt raftkrokar, eller så
var takveden tappad samman i nocken(11). Denna taktyp var vanlig i Härjedalen ända in på början av 1900-talet och inte långt från Eggen, i byn Duvberg, står en tröskloge som fortfarande har kvar ett vedtak av detta slag. Tänker man sig ett liknande tak på trösklogen i Eggen måste väggbanden haft falsar för tron, vilket de befintliga väggbanden saknar. De övre varven på långväggarna har emellertid byggts om vilket framgår av att väggbanden saknar märkning samt av infästningen av de tvärgående bjälkarna över urtagen för logbalkarna. Urtagen i väggstockarna är gjord med såg. Vid något tillfälle har således några av de övre varven plockats ned, man har bytt ut väggbanden samt sågat ut nya urtag för tvärbjälkarna. Denna ombyggnad förklarar också varför tvärbjälkarnas placering inte stämmer helt med urtagen för logbalkarna.
     Den byggnadsarkeologiska undersökningen visar således att trösklogen från 1367 hade högre
tröskel än idag. I den motsatta långväggen fanns en liten öppning. Själva logen avgränsades av logbalkar.

Figur 7. Rekonstruktion av trösklogen i Eggen som den såg ut då den byggdes på 1360-tal. Sprängskiss från hörnet CD.

Tröskgolvet tätades med kilar ned i den underliggande bärlinan. Över logbalkarna och sannolikt också vid gavlarna satt tvärbjälkar inhuggna under väggbanden. Drygt en meter från A-väggen fanns två klivstockar som sammanband tvärbjälkar och logbalkar. Trösklogen var vid denna tid i vart fall några varv högre än den är idag. Takbärningen bestod av flera åsar. Taket var sannolikt täckt med näver och takved. Så såg trösklogen ut fram till mitten på 1700-talet då den byggdes
om.

Arbetsplats och förvaring
Nedanstående beskrivning av arbetsgången är dels hämtade från kända uppgifter om tröskning under medeltiden och dels uppteckningar om slagtröskning i enkel- och parlogar under 1800-talet.
     Skörden bars in genom den förhållandevis högt placerade dörröppningen, vanligen med kärvarna fortfarande kvar på kornstången (snesen, skylen). Kärvarna slogs ur en första gång på logen för att få ur de bäst mogna kornen för utsäde och brödsäd och minska spillet i ladan.
Urslagningen gjordes mot logbalken, logväggen, en pall eller särskild spjälbock. Detta kallades att "skrifta", "balkslå", "väggslå", "dråsa ur", "abärga" m.m.(12). Kärvarna, "banden", travades sedan enligt olika system i ladan - t.ex. i "stötar", fjärdedelar, två stötar i varje lada i en parloge - för att
förhindra att fukt kom åt sädeskornen och för att underlätta fortsatt torkning. Snestörarna användes för att skapa mellanrum i den travade säden. Genom att dra ut stängerna och känna om de var varma fick man indikation på att säden var för fuktig och behövde bättre luftning Stängerna användes ibland också när traven hade nått ovanför logbalken och ställdes då mellan balken och tvärbjälken. Var skörden riklig travades kärvarna på stängerna som lades ovanpå bjälkarna(13).
     Därefter tröskades säden med slaga. Tröskningssäsongen varierade, med början strax efter skörden om fjolårssäden var slut. Annars sparade man arbetet till de andra jordbrukssysslorna var över och eftersom det var ett tungt arbete gjordes det med fördel under en kallare årstid(14). På mindre gårdar höll man på oftast på till omkring jul, vid större skördar fortsatte arbetet in på det nya året(15). Flera uppgifter och uppteckningar tyder på att tröskning två eller tre dagar i veckan bestämdes av kornas behov av halm. T. ex. såg man till att ha tröskat före jul så att man hade halm över helgen(16). Tröskningsarbetet utfördes under medeltiden på storgårdar av anställda, underlydande skattedragare eller kringvandrande tröskkarlar(17). Av uppgifter av senare datum förstår vi att allmogen tröskade själva tillsammans med tjänstefolket och att det inte var ovanligt att tröskning i Nordsverige var kvinnoarbete(18). På större bondgårdar lejde man många gånger arbetskraft.
     Kärvarna bearbetades enligt varierande arbetsmetoder på loggolvet; två åt gången, flera som lades i en ring med axen i mitten, eller två rader med kärvarna längs hela golvet. En till fyra man tröskade. Samma ställe bearbetades och var man fler gällde det att hålla takten. Var det två som tröskade och kärvarna låg som i det senaste exemplet, gick man från ingången bakåt mot andra
väggen, vände och tröskade sig tillbaka mot ingången.
     Arbetsljus silade in genom den högt placerade dörren eller luckan på motstående
vägg. Under

Bild 2. Insidan av trösklogens A-vägg, foto 1993. Det urhuggna spåret för logbalken till höger om dörren. Huggmärkena i botten av spåret visar att denna del av logbalken från början var ca 2 tum bredd och att timret senare höggs upp för att passa med en balk med 6 tums bredd. Av stock nr 7 framgår att den äldsta balken var ca 20 cm högre än den senare. Spåren på andra sidan om dörren har samma utseende med plats för en äldre smal logbalk och yngre bredare. Spåren i den motsatta väggen är dock av en annan typ. De är 10 cm breda och ser ut att vara huggna vid ett tillfälle. Antingen har plankorna varit bredare i denna ända, varit lika smala i men låsta i urtaget med en passbit som fyllt ut urtaget (i Härjedalenfinns även den typen av logbalkar) eller så har logbalken varit avdelad vid stigstocken och endast de understa plankorna i de två balkarna varit genomgående från vägg till vägg. Notera även brännmärket i bildens överkant som är mycket vanliga i de medeltida timmerbyggna-derna. Troligtvis en skyddsmarkering mot blixtnedslag, brand eller övernaturliga faror.

mörka timmar, vanligast tidiga morgnar, användes enligt Olaus Magnus tjärbloss på logen. Det finns också uppgifter från tidigt 1800-tal om talgljus mellan tvekluvna trän som stacks in mellan stockarna i väggen. I Jämtland nämns ett tjärvedsbloss på en kubbe utanför logdörren(19).
     Dörrens höga placering försvårade för skadedjur att ta sig in och förenklade med all säkerhet inlastningen från vagn eller släde. Dörren och luckan har varit viktiga för att kunna ställa till drag för eftertorkning av säden, särskilt de fuktigaste kärvarna som lades på stänger mellan tvärbjälkarna ovanför logen, "rännet". Olaus Magnus poängterar hur viktigt draget var när man skiljde korn och agnar vid rensningen av säden(20).
     Efter urtröskningen samlades den urtröskade säden i en hög i ett hörn av logen. Denna hög har sedan medeltiden kallats dråse(21). Sedan rensades den urtröskade säden med ett rissel (grovt såll), kastades, upp i luften eller över loggolvet och sållades ev återigen med ett finare såll och bars därefter ut i förrådsboden(22). Genom kastningen av säden över loggolvet kunde olika kvalitéer
urskiljas. Längst bort, "väggranna" i Jämtland, föll de tyngsta kornen för utsäde och brödbak. Därefter mellansäd, småsäd, slösäd samt agnar och boss - i fallande skala människo-, häst-, ko- och grisföda. Ogräsfrön stannar oftast i mellansäden och urskiljdes noggrant.
     Väggarnas nederdel och logbalk skulle vara tätt dragna för att undvika spillsäd. Av samma anledning var det viktigt att få golvet tätt och det skulle också vara stumt för att "svara" när man slog med slagan. Från Jämtland finns en uppgift att golvet skulle vara av tätt fogade halvklovor och läggas in när det var 40 grader kallt(23).
     Halmen förvarades på olika sätt i trösklogens lador, "på stängerna"(24), eller i halmbodar. Dessa kunde vara enkla tillbyggnader till trösklogen. I hästens och kornas byttfoder, "sörpa", ingick säd och hackelse av allt från halm till barkmjöl, potatisblast, mossa och barrkvistar. Till hästen gavs av slösäden och till korna av agnar och risslan. Halmen hackades i ladan på en hackstabbe med hackjärn. Om kornet var omoget, fuktigt och hade frusit och därmed var svårt att tröska, kunde axen hackas på liknande sätt innan det torkades och maldes(25).

Huggspår visar verktyget och arbetsmetoden
Huggspåren i stora delar av virket hör samman med en speciell yxtyp och huggningsteknik(26). Dessa karakteristiska märken har vi än så länge inte fun-

Bild 3. I ladugården finns spår efter hackjärn som använts för att hacka halmen som bl.a. kokades till sörpa som djuren utfordrads med, foto 1993.

Figur 8. Huggspår A undersida på golvklova i trösklogen, 1360-taL B fasning i knut i samma byggnad. C takbräda i Marby kyrkas kor, Jämtland, 1100- eller tidigt 1200-tal.

nit i trä som daterats senare än till 1300-talets mitt. I Norge kallas tekniken för "sprett-telgjing". Hos oss i bland benämningarna ax-, slint- eller krushuggning förekommit. I Eggen syns huggmärkena svagt på golvklovornas översidor, även om de på stora delar av golvet slitits bort. På ladugolvet sombestår av plank, syns de på tiljornas undersidor. Den ursprungliga tvärbjälken
har spår efter samma yxa.
     Att man finner huggspår efter "sprett-telgjing" på planhuggna ytor är vanligt. De första logbalkarna i trösklogen var helt säkert tillhuggna på detta sätt. Det intressanta i Eggen är emellertid att vi fann samma huggmärken på knutarnas långa fasningar. Detta ger oss en viktig ledtråd för att förstå arbetstekniken med yxa under tidig medeltid.
     "Sprett-telgjing" har förekommit i hela Norden och även in i Ryssland. I Sverige finner vi virke som behandlats på detta sätt i stort sett i hela landet med undantag av Skåne och på Gotland. Geografiskt tycks huggningstekniken och yxtypen varit gemensam för det s. k. Nordeuropeiska barrskogsbältet. Ser man till byggnadernas funktion finner vi samma spår i både kyrkor och profana byggnader från tiden före 1300-talets mitt. Någon skillnad i olika timmermanstraditioner kan därför inte påvisas, annat än den geografiska skillnad som redan nämnts. Något entydigt samband med trädslagen finns inte. Tall, gran och ek har behandlats på samma sätt. Den enda slutsats man kan dra är att iden allra största delen av Sverige hade man likartade yxor och dessa användes till allt slags trä.
     Det speciella med "sprett-telgjing" var, dels huggriktningen i förhållande till träets fiberriktning, dels yxans sätt att skära i veden. Beträffande det senare "slog" yxan "ut". När den sattes i träet skar den först in och sedan ut, och skiljer sig därför från ett hugg som skär in och sedan bryter bort spånan utanför och lämnar efter sig ett flisigt huggmärke. Genom "sprett-telgjing" fick man en yta

Figur 9. Skillnaden mellan den äldre bearbetnings-tekniken längs vedriktningen och den yngre, tvärs vedriktningen.

FÖRE 1350                           EFTER 1350

FRAM TILL CA 1850     FRÅN 1800-TALETS SLUT.

YXA FUNNEN I BYN VÄSTERÅSEN, FORS SN, RAGUNDA KOMMUN. 1902. JÄMTLANDS LÄNS MUSEUM JLM 632. DATERAD TILL YNGRE STENÅLDER.

som helt och hållet blev eggskuren utan flisor och stickor. Man kan därför betrakta "sprett-telgjing" som likvärdigt med hyvling. Träets yta blir glatt och slätt. För att yxan skall ha detta verkningssätt behöver den vara kilformad med förhållandevis tvär egg. Det är också av betydelse hur man har kroppens tyngdpunkt när man hugger.
     Det speciella med huggriktningen kan enklast förklaras med utgångspunkt från de bilnings-
tekniker som senare användes för att planbila väggstockar och plank. Det fanns visserligen en rad olika typer av bilor men de hade alla relativt lång egg - från 20 till 40 cm längd. Yxorna var ganska kortskaftade och bearbetningen gjordes tvärs träet. Stocken låg 40 till 70 cm upp från marken beroende på bilningsmetoden och timmermannen hög rakt eller något lite snett nedåt. Det hade inte så stor betydelse om stocken var grov eller klen. Genom att man högg tvärs veden kunde man bila hela stocken samtidigt som man gick framåt eller bakåt.Timmermannen började i en ända och när han kom till den andra var hela sidan planhuggen. De tunga och breda bilorna var special-
verktyg och anpassade för det speciella momentet att planhugga bjälkar och väggstockar. Vid huggning av urtag av olika slag, vid knutning och vid avverkning användes betydligt smalare huggyxor.
     Så vitt vi kan förstå är det tillkomsten av yxor för olika slags arbetsmoment som avspeglas i det förhållande att "sprett-telgjing" inte tillämpades efter1300-talets mitt. Tänker man sig att ungefär samma yxtyp användes till samtliga arbetsmoment, d.v.s. fällning, klyvning, sammanfogning och planhuggning, måste detta påverkat både yxtyp och arbetsteknik. Yxan behövde kunna avverka på både djupet och på ytan, vilket medförde att eggen måste varit trubbigare än på en bila. Den måste också haft kortare egg och skaftet måste varit betydligt längre.Med en korteggad och långskaftad yxa kunde man inte arbeta tvärs fiberriktningen utan som vid "sprett-telgjing" längs med träet. Stocken måste varit lågt placerad och man måste ha rört sig bakåt med en fot på var sida om stocken. Vid planhuggning kunde man antingen hugga utan något annat system än att jämna till ytan eller i långa band längs efter stocken. Med den senare metoden blev ytan mönstrad och fick ett dekorativ utseende som t.ex. trobrädor i kyrkors taklag visar. Där har timmermännen visat upp sin skicklighet i att hugga jämnt och rakt med bara någon cm mellan huggen.
     I trösklogen i Eggen kan vi alltså konstatera att samma yxtyp och huggningsteknik verkligen använts vid både timring och planhuggning. I stället för differentiering i olika yxor ser vi en differentiering i användningen av samma yxa. Denna yxa tycks haft en egglängd kring 10 cm(27). Med verktyget som begränsning utvecklades tekniker för att klara de olika arbetsmomenten vid ett husbygge. En omedelbar fråga som inställer sig är om denna yxtyp var en medeltida innovation eller om det rörde sig om ett äldre verktyg? Med stor sannolikhet är det spåren efter ett trähantverk som har förhistoriska rötter vi finner i våra äldsta medeltida timmerhus och kyrktaklag. Även om detta resonemang fortfarande är en hypotes och det behövs en rad ytterligare undersökningar visar det hur arkeologi och byggnadshistorisk forskning kan samverka. Byggnadernas verktygsspår ger möjlighet till analyser av arbetsprocessen och människorna träder fram.

Savhugget timmer
Tolkningen av de dendrokronlogiska proverna anger, som redan nämnts, vintern 1366 till 1367 som fällningstid, men att döma av väggtimrets behandling avverkades det inte under vinter utan något senare under savtiden.
     Under medeltiden använde man sig av två metoder att behandlad rundtimmer i viktigare byggnader, antingen hyvlades stockarna med en s. k. skave eller så flåddes barken av. Vid den första metoden blev stockarnas yta glatt och fick tydliga hyvelspår. Vid den andra metoden blev ytan jämn och len. Avsikten var antagligen i båda fallen att ge timret en ytbehandling som var lätt att hålla ren och som inte samlade damm och fukt.
     Barken kunde endast flås av om träden var savhuggna. Avverkades de under savtiden kunde man med en käpp, s. k. flåkäpp, dra av barken. Det äldsta timret i trösklogen i Eggen är slätt och lent som om barken vore avflådd. Spår efter hyvling finns inte. Tidigare har vi träffat på savhugget grantimmer i en tröskloge från 1500-talet. Savhuggen tall kan vi däremot inte erinra oss ha sett
tidigare(28).
     På insidan av trösklogens äldsta väggstockar samt även i några asar syns svaga ritsar efter ett eggverktyg, troligen kniv. Ritsarna sitter med ca 50

Bild 4. A-väggens insida, foto 1993. Det äldsta timret i trösklogen i Eggen är slätt och lent och några spår efter hyvling finns inte. På insidan av trösklogens äldsta väggstockar samt även i några åsar syns svaga ritsar efter ett eggverktyg, troligen kniv. Ritsarna är dragna i ringar runt stockarna och går in i draget på både över- och undersida, varför de måste tillhöra

till 70 cm avstånd och är dragna i ringar runt stockarna, d.v.s. de går in i draget på både över- och undersida, varför de måste tillhöra timrets behandling innan det timrades in i väggen. Vi kan inte tänka oss någon annan förklaring till ritsarna än att de hör samman med flåningen. I så fall utfördes denna genom att man skar av barken i lämpliga "band" och satte in flåkäppen under barken och "sprätte" upp barken till nästa rits. De skriftliga uppgifterna om tekniken att flå av bark är få, men metoden nämns i svaren till Nordiska museets frågelista om virke och virkesberedning ex Strand Gustaf Perssons från Torgåsmon i Lima sn i Dalarna:

     Metoden att bereda väggtimmer och annat byggnadstimmer genom savhuggning tillämpades således även under medeltiden, möjligen i samband med att man på detta sätt fick fram material till taktäckningen eller till foder.

Ombyggnad under 1750-talet
Trösklogens 1300-talstimmer är rännknutat. Fasningen som ger halsen samma form som knutskåran är lång och huggen från insidan ända ut i knutskallen. Genom undersidans fasning och snedhugg ningen på översidan blev knutskallarna sexkantiga. I de två undre varven är knutarna av ett annat slag. Även de är rännknutade men fasningen på undersidan är huggen från två håll, både från insidan och från knutskallen. För att kunna hugga dessa djupa fasningar var timmermannen tvungen att börja med att hugga ett djupt förhugg på båda sidor om halsen. Botten på dessa förhugg syns tydligt i de knutar som öppnar sig något. De olika knuttyperna visar att trösklogen byggts om och dendroproven anger att timret till ombyggnaden fälldes 1752-53.
     Urtagen för logbalkarna i A-väggens 1750-talstimmer är ca 6 tum brett och det syns inte spår efter det 2 tum tjocka planken från 1300-talsbalkarna. Även logbalkarna byggdes således om samtidigt med att de nedre varven förnyades. De medeltida log- och ladugolvens klovor återanvändes vid ombyggnaden. Den första utvidgningen av öppningen i bakväggen från endast två stockars höjd till i stället femstockvarvs höjd kan också hört till ombyggnaden på 1750-talet.
Kapningen av stockarna ser ut att ha gjorts när väggtimret en gång var nedplockat vilket det måste ha varit när bottenvarven gjordes om.

Medeltidsgolvet repareras
Loggolvet reparerades i sen tid. Reparationen är byggnadshistoriskt intressant därför att den antyder hur länge man använde trösklogen till tröskning och förvaring av den otröskade spannmålen och halmen.
     I loggolvet ligger två stycken tvåtums plankor. Plankorna är ramsågade och sågspåren är så fina att planken bör ha sågats på en finbladig ram. Av slitaget på golvet efter tröskningen kan man se att man tröskat i huvudsak på två platser - ca en meter in från båda öppningarna på den sida av loggolvet som var närmast D-väggen. Uppenbarligen nötte man ned de två klovor som tidigare låg på plankens plats och blev tvungen att förnya dem. Problemet var då att få in nya tiljor utan att behöva lyfta upp väggtimret. För att slippa att lyfta i väggen kapades långväggarnas stockar över tiljornas ändar och lyftes ur. Först höggs en skåra med huggjärn i stock-

Bild 5. Den sentida dörröppningen i C-väggen, foto 1993, se även fig 5. För att slippa att lyfta i väggen kapades långväggarnas stockar över tiljornas ändar så att de skadade klovorna kunde dras ut och ersättas med nya plankor. Jfr även A-väggen bild 1.

Bild 6. Loggolvet, foto 1993. Efter reparationen fortsatte man att tröska och slita på golvet. Trösklogen användes för tröskning så långt, fram i tiden att även de två nya plankorna nöttes och knäcktes innanför den gamla dörren.

arnas överdel som var så bred att det gick att skjuta in en såg och kapa den undre delen. Nu var det möjligt att dra ut de skadade klovorna och skjuta in nya plankor. Därefter sattes de kapade delarna av väggstockarna tillbaks.
     Att planken ramsågades och att man använde såg för att kapa väggstockarna talar för att reparationen utfördes sent, knappast tidigare än 1800-talets mitt.Efter reparationen fortsatte man att tröska och slita på golvet. Trösklogen användes för tröskning sa långt fram i tiden att även de två nya plankorna nöttes och knäcktes innanför den gamla dörren. Det är således möjligt att trösklogen användes till sin ursprungliga funktion ända in på 1900-talet d.v.s.under 500 - 550 år tjänade byggnaden det användningsätt den byggdes för på 1360-talet.
     Generellt kan sägas utifrån uppteckningarna i Jämtland och Härjedalen, att slagtröskningen upphörde under årtiondena kring 1900. Storbönderna var de första som brukade tröskbultar och senare tröskverk. Slagtröskningen förekom samtidigt med de första, tungsamma tröskverken som drogs för hand. Först med de hästdrivna tröskverken förefaller slagtröskningen ha upphört helt. Förändringen spänner över en dryg hundraårsperiod sett till länet som helhet. Det finns t.o.m. uppgifter om "ett litet ställe på skogen" i Stuguns sn där ett äldre par slagtröskade ända in på 1950-talet(29).

Byggnadshistorisk forskning
Skriftliga källor tunnas snabbt ut i intet när det gäller kunskapen om allmogens levnadsförhållanden under medeltiden. Samtidigt kan vi konstatera att byggnader utgör ett viktigt källmaterial om bondesamhället ända ned i sent 1200-tal som de äldsta timmerhusen är daterade till. Av bondekulturens bebyggelse är det också de liggtimrade husen som tilldragit sig det största intresset bland byggnadshistoriker, men efter den första "generationens" forskare tycks intresset ha
svalnat.
     Den tidigare forskningens syftet var att genom teknik- och formstudier upprätta kronologier och typologier. Funktionella och konstruktiva krav på byggnaden sköts i bakgrunden. Den äldre allmogebebyggelsen har därför i stort sett blivit folktomma typer och formelement. När nu den dendrokronologiska dateringsmetoden kan ingå i en undersökning, kan det övriga dokumenta-
tionsarbetet fokuseras på andra frågeställningar.
     Trösklogen i Eggen visar på stabilitet och kontinuitet i bondesamhällets byggande. Uthusen påverkades sent av förändrade funktionskrav - i de övre delarna av landet därtill senare än i de södra. Det stora antal medeltida liggtimmerhus som bevarats, av vilka merparten blev hölador, flyttades förts i sen tid ut på ängsmarken. Där fick de en ny funktion, men allteftersom gårdsbruken läggs ned fyller de inte längre någon uppgift med den brist på översyn som detta medför. Taken skadas snabbt och markfukt leder till röta i bottenvarven. Uppgiften om det äldre paret i Stugun visar på problemets andra sida. Det bör fortfarande finnas äldre personer som kan berätta för oss om hur husen nyttjades, d.v.s. ge oss mening och sammanhang, eller för att använda ett ord i tiden - levandegöra. Den tid vi har för att mäta upp och intervjua är dock kort.
     Med vår begränsade byggnadsarkeologiska undersökning har vi velat visa att kunskaper om verktyg, hantverksteknik, konstruktionsprinciper och inte minst funktionella krav, gör det möjligt att både fastställa förändringar och rekonstruera även en mycket gammal timmerbyggnad. En noggrann dokumentation, en undersökning som växlar mellan rekonstruktion av byggnaden och dess användning, är ingen okänd metod för byggnadshistoriker, men den är sällan anlitad. Vår tid har många frågor kvar att ställa till äldre byggare och brukare - både de som kan berätta själva och så som de finns tillgängliga i uppteckningar och arkiv. Förändringarna- uteblivna eller genomförda - blir naturligtvis centrala i detta arbetssätt.
     Vi har också antytt att redovisningen av faktiska mått bör kunna ifrågasätta en typindelning där formen mer än funktionen varit bestämmande. Inomvetenskaplig typologisering kan verka hämmande och förledande när grannvetenskaperna vill utnyttja materialet, och en byggnads-historiker behöver hjälp från olika vetenskaper. Medeltidsmaterialet är redan omfattande. Att sex-sjuhundraåriga trähus står kvar i våra bygder är både utmanande och uppfordrande.

Göran Andersson

Peter Sjömar

Noter
1. De tre byggnaderna ingår i den grupp om ca 125 byggnader som dendrokronologiskt undersökts i Jämtlands län. Ca 50 hus har i sin helhet eller till väsentliga delar kunnat dateras till 1500-talet eller längre tillbaka, Raihle (1990). Med säkerhet finns fler medeltida byggnader, framförallt väntar vi oss att finna fler i Härjedalen. Inventeringarna där har än så länge varit
punktvisa.
2. Fornlämningarna nr 34-36, Svegs sn. Ingen blästerugn är daterad i Eggen, men de dateringar som finns kring Ljusnans dalgång ligger i medeltid. Det stora antalet blästerugnar och slaggvarpsförekomster i området kring Ljungans dalgång visar att jämhanteringen har haft stor betydelse vid sidan om fisket och attraktiva slåtter- och betesmarker.
3. Modin (1949), s. 46, 76. Bromé (1945), s 244. l J o H:s Diplomatarium, 11, nr 38 förekommer en Joan Paulsson i Eggen (Egghyom) i ett köpeavtal från 1463.
4. Olle Homman nämner elva medeltida trösklogar från Dalarna som ett viktigt urval - tre stycken parlogar och åtta stycken enkellogar (KLNM, art Lada). Enligt Klas-Håkan Landström i Leksand är ingen av dessa parlogar från 1300-talet. I Jämtlands län är hittills sju daterade fram till 1500- talets slut, varav två är restaurerade och mer ingående dokumenterade. Ytterligare 10 logar
har daterats till perioden 1605-1750. Se Register över medeltida timmerhus i Jämtlands län, Länsstyrelsen/Jämtlands läns museum, samt Rahile (1990). l Gävleborg finns två logar daterade till 1572 och 1592, Taawo (1993).
5. Berg, A (1966) och (1989) s 209 ff.
6. Myrdal, J (1985) s 47 ff.
7. Uppmätningar av Emanuel Eriksson och Erik Festin, Jämtlands läns museum. Jämför även med Olle Hommans uppmätning av tröskladan från Kråkberg på Zorns gammelgård, Mora i Boéthius, G (1927).
8. KLNM, art Lada.
9. Den dendrokronologiska provtagningen utfördes av Klas-Håkan Landström och Thomas Bartholin 1985. Proverna analyserades av den senare vid Kvartärgeologiska institutionen, Lunds Universitet.
10. Bartholin & Landström (1987).
11. Vedtakstyperna i Jämtlands län har studerades i samband med restaureringen av ett antal medeltida timmerhus, se Sjömar (1991): Bilaga 8 och Eriksson E, (1928).
12. Förfaringssättet är belagt under 1700-talet, Trotzig (1943), s 155.
13. Levander (1943), s 434. Uppgifter från 1800-talets första hälft i övre Dalarna.
14. t. ex. ÖMEA 316:7
15. Myrdal (1985), s 147. Gäller även i Jämtland under tidigt 1900-tal, ÖMEA, t.ex. 1505:15.
16. Levander (1943), s 444, uppgifter från 1800-talets första hälft i övre Dalarna.
17. Myrdal (1985), s 146.
18. t. ex. Levander (1943), s 447. Liknande uppgifter förekommer i det Jämtländska uppteckningsmaterialet (ÖMEA).
19. E.U. 3526
20. Olaus Magnus 13:7
21. Olaus Magnus benämnde sädestjuven för "drosagump" (13:7)
22. KLNM, art Trösk.
23. ÖMEA 316:7
24. Levander (1943), s 434, uppgifter från 1800-talets första hälft i övre Dalarna.
25. ibid, s 275 ff, s 443,
26. Framställningen nedan utgår från den ryske restaureringsarkitekten och timmermannen Alexander Popovs erfarenheter från restaureringen av kyrkoanläggningen i Hëhocka, Riksantikvarieämbetets undersökningar av taklagen i medeltida kyrkor samt de experiment som utförts i samverkan mellan Riksantikvaren i Norge och Riksantikvarieämbetets vid restaurering av träkonstruktioner. Se även Berg, A (1989); Sjömar, P (1988); Ponhert, H, Sjömar, P (1993)
27. Arkeologiska fynd från tidig medeltid och längre tillbaks visar även på smalare huggyxor och bredare yxor med upp mot 18 cm lång egg, Myrdal, J (1984); Arwidsson G, Berg, G (1983). Vår hypotes är att dessa utgör varianter av samma typ. De smalare kunde även användas för plan-
huggning och de bredare även för avverkning på djupet även om de självklart passade mindre bra för detta. Den yxa som sannolikt fungerade bäst för alla slags arbeten bör haft en egglängd
kring 10 till 14 cm, vilket också är det mått som stämmer med flertalet av huggspåren i virke från tiden före 1300-talets mitt. Det finns dock, förutom mycket sanda huggyxor, en yxtyp som faller utanför detta resonemang. Den kan vara ända upp till 30 cm lång och med samma mått på eggen. Eggen är tunn och den måste haft speciell funktion. Några huggspår av yxor av detta slag har vi dock ännu inte funnit i byggnader. I Nordiska museets samlingar är t. ex. yxorna med nr 36673, 25102, 19671 och 71549 av denna typ.
28. Att dendroproverna angivit vintern som avverkningstidpunkt grundar sig på att årsringarna närmast kambiumskikten i proven mot barkkant inte innehåller början på någon ny årsring. Frågan är dock när vårveden börjar tillväxten i förhållande till den tidpunkt det är möjligt att flå av barken. Om vår misstanke är riktigt att timret är savhugget visar detta att årsringen börjar växa efter
att saven stigit, eller i vart fall efter den tidpunkt man kan flå av den. Vi kan där för inte vara helt säkra på att den stora mängden dendrokronologiskt vinterdaterat furutimmer verkligen avverkades under den kallaste delen av året.
29. ÖMEA 1509:9. l Kälarne sn skördade ett äldre par med skära omkring 1954, ÖMEA 131:7.

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Muntliga uppgifter:
Klas-Håkan Landström, Rutebo, Leksand
Alf Erik Persson, Eggen, Sveg.

Jämtlands läns museums arkiv:
Eric Festins och Emanuel Erikssons uppmätningar från 1910-talet i Härjedalen. Östersunds museums etnologiska arkiv (ÖMEA), Jämtlands läns museum.

Lantmäteriets arkiv, Östersund.

Kulturmiljöenheten, Länsstyrelsen i Jämtlands län:
Länsantikvariens register över dendrokronologiskt daterade timmerhus.
Redovisning av byggnadsvårdsprojekt: Medeltida timmerhus i Jämtlands län - Pilotstudie 1990-9 1, bilaga 1-8, Länsstyrelsen i Jämtlands län, kulturmiljöenheten

Nordiska museet
Svar till etnologiska frågelista (EU) 42, Åkerbruk V: Tröskning och sädesrensning.

Litteratur
Antonsson H (1992): Jämtlands agrarlandskap i historisk tid. Rapport, Kulturgeografiska inst. Stockholms universitet .
Arwidsson G, Berg, G (1983): The Mästermyr find - a viking age tool chest from Gotland. Sthlm.
Amstberg K-O (1976): Datering av knuttimrade hus i Sverige. Sthlm
Bartolin T/Landström K-H (1987): De äldsta timmerhusen, Byggnadskultur nr 3.
Sthlm.
Berg A (1966): Ei løe, frå mellomalderen, By og Bygd. Oslo.
Berg A (1989): Norske tiimmerhus frå mellomaldern, I Allment
oversyn. Oslo
Bergström E/Magnusson G/Raihle J (1990): Härjedalen - Natur och kulturhistoria. Östersund.
Boëtius G (1927): Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten. Sthlm
Bromé J (1945): Jämtlands och Härjedalens historia II. Sthlm.
Eriksson E (1928): Gamla tak: några äldre takkonstruktioner å knuttimrade hus i Jämtland och Härjedalen. Fornvårdaren III, s 51-69. Östersund.
Erixon, S (1952): Byggnadsskicket hos svenska bönder under medeltiden. Nordisk Kultur XVII, Byggnadskultur. Sthlm.
Erixon, S (1956): Lantbruket under historisk tid med särskild hänsyn tagen till bondetraditionen. Nordisk Kultur XIII, Lantbruk och bebyggelse - teknisk kultur 11. Sthlm.
Eskeröd A (1947): Årets äring - etnologiska studier i skördens och julens tro och sed. Nordiska museetv handlingar: 26. Sthlm.
Festin E (1928): Gammel-Rems: en märklig härjedalsgård restaurerad, Jämten, s 33-45. Östersund.
Festin E (1939): Gamla och nya Härjedalen: några korta upplysningar rörande byggnadshistoriska forskningar, Jämten, s 161-170. Östersund.
Flemström B (1974): Jämtlands och Härjedalens diplomatarium, Andra delen (1405)
1451-1519. Östersund. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, KLNM, (1956-1978). Artiklarna: Lada, Skörd, Trösk.
Levander L (1943): Övre Dalarnas bondekultur under 1800-talets förra hälft, del 1-3, Skrifter utgivna av kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning 11:1. Sthlm.
Mattisson K (1953): Skörden genom tiderna. Lund.
Modin E (1949): Härjedalens ortnamn och bygdesägner Sthlm.
Myrdal J red (1984): Vardagsliv i en medeltida bondby - Fynd från Västannorstjärn i Leksand, Dalarna.
Myrdal J (1985): Medeltidens åkerbruk - agrarteknik i Sverige ca 1000 till 1520, Nordiska museets handlingar 105. Sthlm.
Wiehman H (1968): Norrländskt arbetsliv under 1700-talet. Länsmännens berättelser 1764 om allmogens årliga arbeten i Medelpad, Ångermanland och Jämtland, Nordiska museets handlingar 65. Sthlm.
Homman 0 Knuttyper i Dalarna 1100-1900, i Timmerhus, Dalarnas museum av småskrifter 33, nytryckt 1983.
Olaus Magnus, del 111, Stockholm 1916.
Ponnert H /Sjömar P (1993): Trä och träbyggnadskonst, Arkitekturforskning 1:1993. Göteborg.
Raihle J (1990): Datering av profana timmerhus från medeltiden i Jämtland och Härjedalen, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 20. Stockholm.
Sjömar P (1988): Byggnadsteknik och timmermanskonst. Göteborg.
Taawo K (1993): Problem inom medeltida byggnadstradition i södra Norrland, Ängersjö rapport 8, C-uppsats i arkeologi, Sthlms universitet.
Trotzig D (1943): Slagan och andra tröskredskap, Nordiska museets handlingar 17. Sthlm.

By Göran Andersson and Peter Sjömar

Summary
A threshing barn, built with horizontal logs, in the village of Eggen in the Province of Härjedalen in northern Sweden has been dendrochronologically dated to the 1360's. By means of a limited building-archaeological study our intention has been to show that knowledge regarding tools, craftsmanship techniques, construction principles and, not least, functional requirements makes it possible both to be able to determine the changes that the threshing barn went through and to be able, with considerable accuracy, to carry out a reconstruction of the medieval building. Careful documentation, with the objective of reconstructing the different changes which the building has
gone through both physically and in terms of how it was used since it was first built is by no means an unknown method for building historians - although it is one which is far too seldom used in connection with this type of material. Our documentation shows that this threshing barn is a rich source of knowledge regarding a type of building which had a central position in the old fanning society; a source which has a great deal to tell us about a medieval workplace in a part of the Province of Härjedalen where there is almost no written source material from the Middle Ages.
     Earlier research in connection with these categories and types of buildings has established chronologies and typologies via building-technique studies and building-form studies where functional and structural demands were considered to be of less importance - and for this reason the buildings from the old farming culture have basically become types and forms without any links
to the people who used them. Now that the dendrochronological dating method can be included in a study then the other documentation work can be focussed on other questions.
     A presentation and comparison of factual dimensions should be able to question a typological subdivision where the form of a building rather than its function has been the determining factor. Previously, for example, the "enkelloge" type of threshing barn - a threshing barn with storage accommodation to one side of the threshing room - was considered to belong to farms with smaller harvests, while the "parloge" type of threshing barn - a threshing barn with storage
accomodation to both sides of the threshing room - was considered to belong to farms with bigger harvests. If, however, you compare the plan dimensions of these two types of threshing barns then it can be seen that the biggest medieval "enkelloge" is at least twice as big as the smallest "parloge".
     The "parloge" threshing barn in Eggen shows in this case a stability and continuity in the building of the old farming society. The demands regarding the need for changes to the building have been very small from the time it was built until it ceased to be used as a threshing barn sometime around the year 1900. This building is, to date, the oldest known log-built "parloge" in Sweden.
     At the end of the article there is an example of a calculation which demonstrates - by means of building volume calculations - how this treshing barn can be used as one of several sources in order to estimate the size of the harvests, the area of arable land and the size of the farm to which the building belonged.