SKARVAR I TIMMERSTOMMAR

Utgångspunkter

Timring i Sverige bygger på att man bibehåller stockens rot-topp-form. Undantag kan finnas i historisk timring och i modern timring är det vanligt att man hyvlar till stockar som har samma mått i topp och rot. I Norge finns det flertaliga exempel på gamla praktbyggnader där stockarna är lika grova i båda ändarna.
     Den fundamentala utgångspunkten för liggtimmertekniken är att vi finner den i områden där man har tillgång till långa, raka trädstammar som inte smalnar av alltför mycket mot toppen. Rot-topp-formen samt att varje stocks diameter skiljer sig åt (inom ett visst intervall) ställer byggaren inför flera byggnadstekniska problem. Ytterligare några viktiga punkter:

Väggarnas (=väggbandens) övre del ska nå samma höjd (fig 1).   En skillnad inom en tum kan överbryggas genom täljning av väggbanden i samband med att man gör takkonstruktionen. Knutningen bygger på att den undre stocken ska nå upp till halva höjden av nästkommande stock (fig 2).   Knutningen bygger på att den under stocken ska nå upp till halva höjden av nästkommande stock. Här har stocken A3 börjat "gå ur" och om man inte kompenserar för det i varv 4 kommer timringen snabbt helt ur varvet.

Om man inte hela tiden strävar efter detta och snabbt korrigerar i nästa varv, kommer man snart "ur varvet" och får knappt något kvar av den undre stocken att hugga ett hak i för nästkommande stock (detta går att se i äldre timring: att man har varit på väg "ur varvet". Det kan bero på bristande skicklighet, att man av olika skäl inte varit så noga eller att stockarna av olika skäl varit av alltför ojämna dimensioner).

Ur timmerhögen(arna) med längdmått avsedda för lång- och kortväggar och lite olika stockdiameter gäller det alltså att till varje varv välja stockar med så lika dimension som möjligt. Eftersom det aldrig stämmer precis med "halva höjden" (förhållandet topp-rot, avsmalningen, är ju också individuellt för varje träd!) så gäller det att veta att man har möjlighet att korrigera inom ett eller två varv.
     Av detta följer alltså att det är viktigt att stockarna är av någorlunda samma dimension i samma varv och inom de intilliggande varven, men att det finns en möjlighet att successivt använda andra dimensioner vartefter timringen fortskrider. Vi kan också ofta se att det grövre timret ligger längre ned och det klenare längre upp. Att det blir på det viset har ju den tekniska orsaken enligt ovan (grovt passar med grovt och vice versa) och samtidigt kan man väl tänka sig att det är praktiskt att spara det klenare och mer lätthanterliga virket tills man kommer på högre höjder.
     Men vi ska inte bara stanna vid byggtekniska orsaker, det kan ju också finnas en estetisk vilja att ha det grövre i timret längre ned eller i ögonhöjd. Samtidigt upplever man väl byggnaden som mer solid om man från marknivå går från grövre till klenare (jfr Sjömar, 1988, s 77-78). Tekniskt är det ju full möjligt att göra tvärtom.

Av citatet skulle man kunna utläsa att byggnadstimret till ett hus skiljer sig så mycket som 10 cm, vilket är möjligt men knappast troligt. Snarare rör det sig här om olika byggnader vilket fortsättningen av citatet antyder. För Lima socken skulle man enligt uppgiftslämnaren alltså kunna urskilja en social skiktning genom grovleken på timret i gårdshusen.
     Om byggnadstimrets grovlek är intressant ur bebyggelsehistorisk synpunkt kan det vara en poäng att skaffa sig en uppfattning om dimensionerna. En subjektiv skala från jämtländska förhållanden skulle kunna se ut så här:

Vi vet att väldigt mycket av timmermansarbetet utfördes i skogen genom olika kvalitetskriterier på de träd som skulle huggas till byggnadsvirke - bl a att det skulle vara jämngrovt.
     Av ovanstående förstår vi också att mycket av timringen sker "i timmervältan" intill byggplatsen genom att man går och mäter nästkommande stock. I själva verket mäter man inte bara den aktuella stocken, utan man måste hela tiden "ligga före" och mäta in kanske fyra stockar (två varv) och samtidigt vara överrens med kamraten i den andra knuten.

Timrets längd och tyngd
Problemet med topp-rot och alltför stor skillnad däremellan gör att man kan prata om en naturlig begränsning inom vilken timringen är rimligt komplicerad. Vill man bygga längre, som i s k parstugor eller andra byggnader som har fler än sex knutar och är längre än 10-12 meter, har man i Skandinavien oftast valt att skarva väggtimret.
     Men, ser vi till den tillgängliga råvaran så som den fanns i skogarna före dimensions-avverkningarna under 1800-talets andra hälft, så vet vi att man hade tillgång till ett betydligt grövre timmer än det vi finner i timmerhusen från medeltiden och framåt i Sverige. Något förenklat vågar vi väl påstå att byggnadstimret i Sverige under denna långa epok rör sig om dimensioner som ger en stighöjd på 20-30 cm. De grövre träd som det tidigare fanns relativt gott om, och som vi numera mest kan se i skogsreservat, har brösthöjdsmått på 50-60 cm och är så höga och jämngrova att det inte skulle vara något problem att timra en 18 m lång byggnad utan att skarva väggtimret.
     Vi bör alltså korrigera oss och säga att först är det den tillgängliga teknologin och arbets-organisationen bland människorna i allmogesamhället som gör det svårt att hantera så långa och grova stockar. Mastvirke av enorma dimensioner har alltsedan stormaktstiden fraktats ur våra skogar och skogsindustrin hade tidigt teknologi och organisation att frakta långa och grova bjälkar från avverkningen till vattendragen. För vanligt husbygge har golvvirket många gånger tagits ur grövre dimensioner, 40-60 cm, men här rör det sig då om de mer hanterliga längder som en rumsbredd om c a 6 meter utgör. Dessa bitar har också kunnat klyvas i skogen om man velat göra dem mer lätthanterliga. Se tabell över Dimension och vikt.

TIMMERSTOCKAR - dimension och vikt

(i lador eller motsvarande som inte har kravet på sig att vara täta, är det självklart möjligt att ha stora skillnader mellan rot och topp). Vid c a 10 meters längd blev det alltså aktuellt att börja med en ny byggnad - eller att skarva med något som bör betraktas som ytterligare en timra som måste följa samma "rot-topp-rot-logik".

från varv till varv, får man ganska långa överlappningar - i en s k parstuga minst 2,5 meter. Konstruktivt kan man säga att detta är det bästa sättet att bygga ihop de två timrorna till en byggnad. Samma synpunkt bör man kunna ha utifrån en estetisk utgångspunkt.

Råvaran, byggnadstekniken och byggnadsskicket
Det vi hittills sagt om råvaran och tillgänglig teknologi är att det i praktiken ger vägglängder som ligger kring c a 10 meter i byggnader som ska timras täta innan de på något sätt måste skarva. Men det ger inte på något sätt förklaringen till vårt äldre bostads- eller byggnadsskick. Korsplanshus/hus med dubbel rumsbredd, 9-10 meter, börjar inte byggas förrän under slutet av 1700-talet hos allmogen och blir inte mer allmänt förekommande förrän hundra år senare. Under många sekler var husen inte mer än omkring 6 meter breda.
     Timmerväggens, en väggskiva är det frågan om, styvhet har sina begränsningar. Blir den för stor buktar den ut eller in mitt på väggen (jfr Sjömar 1988, s 73). Bjälklag och mellanväggar hjälper till att styva upp väggskivan. Avståndet mellan väggarna/knutarna är då betydelsefullt. Hur det förhållandet ser ut, någon kritisk punkt eller översta gräns för sådana avstånd, tror vi inte är undersökt. (Det är naturligtvis många fler faktorer som spelar in för väggskivans styvhet: dymlingar, gåtar, och detaljutföranden i drag och knut.) Däremot vet vi erfarenhetsmässigt att ett vanligt längsta avstånd mellan knutarna i boningshus rör sig omkring 6 meter. Har detta en konstruktiv förklaring?
     Väggarna i ett av de största timrade rum vi har är 11,5 meter långa och 6,5 meter höga och saknar förstärkning i form av följare (Tidersrums kyrka från 1260-tal, ibid, s 74). Timret har en bredd på 9" och draget är lika brett (sydsvensk timring "utan såt"). Timrets dimension och inte minst bredden på draget har betydelse för väggskivans styvhet.
     Tidersrums kyrka har, som de flesta kyrkor, takstolar. Den svagaste punkten i en vanlig timmerbyggnad med någon form av åstak är inte timmerstockarna som med drag och dymlingar lagts ovanpå varandra i väggskivan. Mera kritiskt är nedböjningen av takåsarna, framför allt med äldre tiders tyngre nävertaks-täckningar. Det är rimligt att anta att det krävs ett upplag vid c a var 5-7 meter för att inte nedböjningen ska bli för stor med normala dimensioner på åsarna.
     Erfarenhetsmässigt vet vi också att de största rummen i timrade bostadshus är omkring 6 x 6 meter (även i ex korsplanshus). Funderar man rent byggtekniskt kan man kanske anta att vid c a 6 meter har det behövts en förstyvande väg i bostadshus med väggband/bindbjälke/bjälklag vid 2,2-2,5 meters höjd för att de ska bli acceptabelt stabila för täthet, inredning m m. (Bland äldre ekonomibyggnader finns det betydligt större rum - och spännvidder för takåsarna - med samma timmerdimensioner, 6 x 9-10 m och bara bindbjälke/mellanbjälklag som förstyvning, men dessa har haft andra krav på ex täthet.)
     Behovet av väggförstyvningar och rimliga spännvidder för takåsarna ger inte heller förklaringen till bostadsskicket med smala och relativt långa hus. Ur råvaru- eller byggteknisk synpunkt kommer vi bara fram till praktiska enheter, men att dessa under så lång tid bara "förlängdes" har andra än byggtekniska förklaringar. Möjligheten att skarva ger ju oändliga möjligheter, både på längden och bredden!

Sammanfattning
Liggtimmerbyggnader är beroende av en trädråvara med långa, raka stammar.
Grovleken på stammarna får inte variera för mycket.

Bibehåller man rot-topp-formen så innebär det, tillsammans med stockarnas olika grovlek och skiftande avsmalning flera, ganska komplicerade byggtekniska problem.

På grund av trädens avsmalning är det svårt att timra täta väggar som är längre än c a 10 meter med timmer som är 20-30 cm grovt, därför att det "blir för lite kvar" att knuta i.

Vid c a 10 meter måste man skarva timret och även om man inte gör det som ny byggnad eller med generalskarv, så är fortsättningen av byggnaden som byggsystem att betrakta som en ny timra/"byggnad".

Skarvning i knut som växlar mellan olika knutkedjor i de olika varven kan ur flera synpunkter vara att föredra, men det är samtidigt den mest komplicerade metoden.

Råvaran gör att byggnader på upp till c a 10 x 10 meter är okomplicerade att bygga. Behovet av olika typer av förstyvningar kan vara förklaringen till rumsstorlekar i bostadshus som är c a 6 x 6 meter som störst. Förklaringen till det äldre bostads- och byggnadsskicket i timmer med smala och långa byggnader ligger knappast i råvaran eller byggnadstekniken. Med skarvning av väggtimret ger byggnadstekniken snarast oändliga möjligheter till både långa och breda byggnader.

Undersökningen i södra Härjedalen

Vi har undersökt 11 byggnader varav 10 stycken redovisas i denna rapport. Undersökningen har fokuserat på var i byggnaden skarvarna finns och mindre på själva skarvarnas utförande. Vi har velat förstå mer om metoden att bygga i liggande timmer som helhet än att studera enskilda detaljlösningar. Enklast gör man det naturligtvis det i långa byggnader. För att få en större chans till jämförelser mellan de olika objekten valde vi en byggnadskategori: bostadshus (vi tittade även lite närmare på två uthuslängor). Bostadshusen skulle inte heller vara klädda med utvändig panel för underlätta arbetet. Inom projektet De nordsvenska timmerhusens konstruktion finns förslag till flera delundersökningar. Jämtlands läns museum hade anmält intresse för att delta i delundersökningen om Skarvar i timmerstommar. I Jämtlands län är timrade bostadshus utan brädfodring fortfarande vanliga i södra Härjedalen. En av de undersökta byggnaderna ligger i Svegs socken (Risbrunn), de övriga finns i Lillhärdals socken.
     En skarv i det här sammanhanget anger slutet på något och början på något annat. Lika självklart kan man säga att det visar en gräns och kanske en begränsning där det finns ett behov av fortsättning. Lite filosofiskt kan man då ställa ett par enkla frågor: Vilken begränsning? Vad för behov av fortsättning? I vart fall den första av frågorna hoppas vi är hyggligt utredd i inledningskapitlet.
     Skarvarna i väggtimret ingår i timmerstommen som byggsystem och vi har undersökt placeringen av skarvarna utifrån detta system. Det innebär att de förslag till tolkningar av skarvplaceringar, skarvsystem, förändringar i stommen som fönsterstorlekar m m., nästan uteslutande görs inom timmerbyggnadsmetodens logik. "Korsreferenser" i som exempelvis utformning/datering av fönster vid tolkningen av en förändrad fönsteröppning har vi undvikit av två skäl: 1) praktiskt: under-sökningar av fönster/fönsterdetaljer för att nå säkra belägg blir snabbt mycket tidsödande och man hamnar lätt i monografier, vilket inte är syftet med undersökningarna i projektet 2) pedagogiskt: genom denna renodling har vi möjlighet att lyfta fram något som tidigare knappast är belyst och det blir enklare att se vad dessa upplysningar kan ge. Vid djupare undersökninagar ska självklart iakttagelser om skarvar jämföras med andra upplysningar som byggnaden kan ge.

För varje undersökt byggnad upprättades ett protokoll med skriftliga uppgifter som beskriver stommen. Utöver standarduppgifterna i protokollet har också införts uppgifter om byggnadens totala längd, mått mellan knutarna, längsta stock i byggnaden samt en uppgift om timrets avsmalning (Bilaga 1). Vid undersökningen gjordes också schematiska fasadritningar av långväggarna där skarvarnas placering ritades in. Dessa har renritats, men presentationen är fortfarande schematisk. En fasad, Gärde (ritning 7), är en uppmätningsritning där stockarnas verkliga form redovisas. Fyra av de undersökta byggnaderna presenteras närmare med text och funderingar. Dessa anser vi visar vanliga problem och representerar olika system för att skarva timmerstommar. De övriga byggnaderna presenteras bara i protokoll-form samt med schematiska fasadritningar så att materialet kan jämföras i sin helhet.
     I undersökningen deltog Anna Blomberg och Kristina Linscott, Blomberg & Linscott Arkitekter, Stig Nilsson, Stig Nilsson Byggservice, Göran Andersson och Lasse Wagenius, Timmerdraget samt Sara Höglund och Björn Olofsson, Jämtlands läns museum.

Byggnaderna

Om håltagningen/skarven hör till den ursprungliga stommen framgår av tolkningen.

Byggnaden är totalt 19,5 meter lång inkl utknutar och är timrat av bitar som är c a 6,4 meter långa i gaveln och som mest 10,8 meter långa i långväggen. Timmerstockarna stiger genomsnittligt 23,1 cm/varv. På C11 är avsmalningen per meter = 0,64 cm.

Om de hellånga varven, de som inte skarvats vid dörr eller fönster, kan vi säga:

Skarvarna i vägg C
Syllvarvet är skarvat med blixtskarv till vänster om F. Sedan finns det skarvar i varv 2 till 4 mellan E och F (svåra att se bakom panel i varv 3-4) i G.

Tolkning och frågor
Av spåren efter vågbord i varv 8 och 9 i samtliga kortväggar förefaller byggnaden ursprungligen vara byggd med nuvarande längd. Det första väggbandet skulle då ha varit varv 9, därefter har man höjt huset med ett varv och senare byggt på en övervåning.
     Generalskarven under fönstren i G på båda väggarna (även C 8-9) verkar egendomlig när man jämför med skarvsystemet i övervåningen där man bara har skarvat en gång per varv och vägg. Virket i undervåningen ser ut att vara hugget för att passa till parstuga. Ändrade man sig redan vid byggstarten?
     Överkanten på undervåningens fönster kan ursprungligen ha gått upp till varv 9. Eller kanske t o m bara upp till c a hälften av varv 8. Skarven i C8 och C9 vid G verkar ju annars helt orimlig. På ritningen verkar fönstren väldigt låga, men vi får komma ihåg att den är schematisk. Fönsterhöjden från varv 4 till halva varv 8 blir i verkligheten c a 80 cm.
     Om dörröppningen i det ursprungliga huset satt mellan varv 1 och 9 blir dörren bara c a 165 cm hög!
     Skarvarna i A16 och A19 tyder på att fönstret ovan dörren tidigare haft samma storlek som de övriga fönstren i övervåningen. Det bör då rimligen finnas en skarv i A17 vid fönstret. Motsvarande fönster i vägg C bör av skarvarna att döma ha suttit mellan varv 17 och 19.

Byggnaden är totalt 17,1 meter lång inkl utknutar och är timrat av bitar som är c a 6,6 meter långa i gaveln och som mest 10,6 meter långa (+ en bit på c a 6,5 m i de flesta hellånga varven) i långväggen (samt bitar mellan fönstren). Timmerstockarna stiger genomsnittligt 23,8 cm/varv. De längsta stockarna är 10,6 meter. På A11 är avsmalningen per meter = 0,66 cm.

Skarvarna i vägg A
Skarvarna i varv 1 har vi inte kunnat identifiera. Varv 2 är skarvat strax till höger om dörren.
     Ovanför dörrar och fönster är stommen skarvad i mellanväggs-knutarna, omväxlande vid E och F. Varv 10 och varv 14 (ev även varv 13) är skarvat vid både E och F. Väggbandet är skarvat strax till vänster om F.

Skarvarna i vägg C
Skarv i varv 1 har inte kunnat identifieras (förutom den stora håltagningen!). Varv 2 är skarvat "mitt på", mellan E och F.
     Varv 3-6 är skarvat i knut, antingen E eller F.
     Därefter finns det en skarv "mitt på", ganska nära F i varv 9 och 11. Varv 16 och varv 23-24 är inte heller skarvade i knutarna. Varv 20-21 är skarvade vid fönstren. Övriga varv från 10-22 är skarvade i E eller F. Varv 14 och 22 är skarvade i både E och F.

Tolkning och frågor
Skarven i varv 1 är inte identifierad men bör rimligen ligga någonstans mellan E och F. Varv 2 är skarvat "mitt på" på båda väggarna. Sedan kan man säga att väggarna med en viss konsekvens är skarvade i knut, antingen E eller F. Flest undantag från regeln finns i vägg C. Kan vi utifrån skillnaden mellan A- och C-väggen säga att skarvplaceringen har en utseendemässig förklaring? Att man har lagt större omsorg vid att gömma skarvarna i knutarna på entré-fasaden? På ritningarna är skillnaden högst påtaglig, men även i verkligheten kan man konstatera att de skarvar som har gjorts "mitt på" på A-väggen är placerade så att de är svåra att upptäcka.
     Varv A10, A14, C14 och C22 är skarvade i både E och F, d v s med en "kortbit" mellan E och F. En förklaring, förutom att man inte hade tillräckligt med stockar av den längsta sorten, kan vara att det blir svårt att finna långa stockar som stämmer överrens när överlappningen blir så lång, så man får "kompensera" genom att lägga in kortare bitar. Om den teorin skulle hålla är det ändå lite konstigt att "kompensationen" kommer redan i varv A10?
     På A-väggen finns det bara långa överlappningar, med skarv i knut E eller F mellan varv 11-12, 21-22 och "nästan vid F" mellan 23-24. I C-väggen finns det långa överlappningar, med skarv i knut E eller F, mellan varv 3-4 och intill knut E eller F i varv 9-12.
     Skarvarna på väggbanden har ganska långa överlappningar, längst på A-väggen, men är inte skarvade i knut (takkonstruktionen har två sidoåsar/takfall, vilket inte ger så stora krafter på väggband/långväggar).
     Dörröppningens överkant förefaller att vara den ursprungliga. Det lilla fönstret är uppenbart sentida. Överkanten på fönstret till höger i bottenvåningen är troligtvis höjd, skarven i A10 förefaller annars onödig, det borde ha gått att hitta en bit som gick från fönstret bort till E. Överkanten på dörren och framför allt det andra fönstret är naturligtvis också en indikation på detta. Fyllnadsstocken under fönstret visar att underkanten varit lägre och att en tidigare öppning varit smalare.
     I vägg C finns det två korta bitar i varv 5 och 6 mellan mitt-fönstret och E. De skulle, tillsammans med skarven i varv 9 kunna tolkas som att där tidigare har suttit ett betydligt mindre fönster mellan C6 och C9 (= del av , men inte hela, stocken i resp. varv har tagits i anspråk för fönsteröppningen).
     I övervåningen skulle man med resonemanget ifrån undervåningen kunna säga att skarven vid F i C17 förefaller omotiverad med nuvarande fönster-storlek. Biten till vänster om fönstret är kort och man tycker att den borde följa mönstret till höger om fönstret. Man skulle kunna göra samma antagande som i undervåningen: en något mindre fönsteröppning mellan C17 och C22. Om fönstret varit lika lågt som fönstret till höger i övervåningen bör det ha legat en skarv i C21 vid den nuvarande öppningen, annars blir stocken orimligt lång. Det är inte en helt stabil konstruktion, fönstergåtarna går upp i två olika stockar.

Nr 7: Gärde, Kyrkbyn 42:10, Lillhärdals sn, Härjedalens kn

Byggnaden är totalt 14,8 meter lång inkl utknutar och är timrat av bitar som är c a 6,2 meter långa i gaveln och som mest 8,5 meter i långväggen (samt bitar mellan fönstren). Timmerstockarna stiger genomsnittligt 23,6 cm/varv. Den längsta stocken är C17 = 10,2 m. Avsmalningen per meter är c a 0,68 cm.

Om de hellånga varven, de som inte skarvats vid dörr eller fönster, kan vi säga:

Skarvarna i vägg C
Skarvarna i vägg C följer i stort sett samma system som A-väggen. Undantaget är varv 3 och 5 som inte är skarvade "mitt på"/vid dörr utan vid F. Ytterligare ett undantag är varv 17 som har stommens längsta stock (10,2 m), skarven ligger vid övervåningens E-vägg.

VÄGG C

Tolkning och frågor
Huset är höjt med en våning från och med varv 12 och mellanbjälklaget och den invändiga takhöjden måste ha höjts väsentligt (undre delen är 1700-tal, det är också möjligt att huset haft ryggåstak, jfr Nr 10, Risbrunn 2:8). Mellanbjälklaget undersökte vi inte närmre, timmerväggarna var inte synliga invändigt.
     Den gamla undervåningen är skarvad "mitt på" under dörren och vid E eller F ovan dörren i A-väggen. I övervåningen har man breddat mittpartiet och i detta ryms två kammare. Här har man skarvat "mitt på", i flera av varven i samma läge E-F som i undervåningen.
     Den långa överlappningen i de tre översta varven verkar vettig då det varit viktigt att dessa varv binder i varandra ordentligt. Skarvningen under dörren kanske är gjord med tanke på att de skulle vara bättre skyddade av brokvisten än vid knutarna E-F.
     Skarven vid E i A11 förefaller vara en sämre lösning än om den hade legat vid F med tanke på att varv 11 är gamla väggbandet.
     Skarven i varv 9 vid F är inte helt logisk (därmed inte orimlig), den lilla biten till höger om F hade man kunnat undvika. Det finns anledning att misstänka att varv 9 har utgjort överspännare, d v s den stock som gått över fönstren, i den äldre byggnaden. Fönstren skulle då ha varit lägre och överkanten skulle ha gått i ungefär samma höjd som dörrens överkant. Vid fönstret till höger i bottenvåningen finns skarv för fönstret i varv 8 men ej i varv 9.
     Av skarvarnas placering i övervåningen, varv 18-20, förefaller fönsteröppningarna vara från byggtiden.
     I C-väggen kan inte skarvarna säga oss något om fönstren har haft en annan storlek. De inprickade fönstren på ritningen är den antagna fönsterstorleken från A-väggen.
     Stockarna C 4-7 vid B följer inte rot-topp-rot-systemet. Två toppar och därefter två rotändar har lagts efter varandra. Det har funnits behov av kompensation. Timret i byggnaden varierar en del i dimension och är inte särskilt jämngrovt och det har blivit mödosamt med överlappningarna på flera ställen - ex C10, C12, C16 (förefaller nästan orimlig!) och C22.

Nr 9:
Halvars, Sunnanå 19:4, Lillhärdals sn, Härjedalens kn

Byggnaden är totalt 18,8 meter lång inkl utknutar och är timrat av bitar som är c a 6,5 meter långa i gaveln och mellan 9-10 meter i långväggen (samt bitar mellan fönstren). Timmerstockarna stiger genomsnittligt 24,8 cm/varv. De längsta stockarna är A10 = 10,6 m och C16 = 10,3 meter. På A10 är avsmalningen per meter = 0,58 cm.

Om de hellånga varven, de som inte skarvats vid dörr eller fönster, kan vi säga:

Skarvarna i vägg A
Varv 1-2 är skarvade "mitt på", under dörren. Varv 1 är också skarvat vid E samt mellan B och E.      Varv 9 är skarvat vid dörr och fönster men också skarvat till höger om dörr.
     Varv 10 (nuvarande överspännare) är skarvat till vänster om dörr med 2,4 m överlappning i förhållande till varv 9.
     Varv 11-17 är skarvade "mitt på", i mitten av byggnaden med max 0,8 m överlappning.
     Varv 21-23 är skarvade "mitt på", i trappsteg från E uppåt mot F med 0,8-1,0 m överlappning.

Skarvarna i vägg C
Varv 1-4 är skarvade "mitt på", i mitten av byggnaden med max 1 meters överlappning.
     Varv 5-10 är skarvade mellan fönster, men varv 5 och 9 har även skarvar mellan fönstren i byggnadens mittdel.
     I övrigt följer C-väggen A-väggens princip för skarvning där det längre överlappning vid skarvarna i mellanbjälklags-nivå och därefter kortare överlappning.

Tolkning och frågor
Skarven i A1vid E och skarven mellan B och E är sekundära och gjort vid en reparation. "Halvt-i halvt" skarven kan tolkas som att man varit bekväm och/eller inte kunnat lyfta huset eller velat gräva tillräckligt för att kunna sätta stocken på plats underifrån utan istället bara skjutit in den på plats.
     Skarven i A9 (biten t v om dörren är orimligt liten) tolkar vi som att stockarna har varit överspännare i ett äldre utförande med lägre fönster och dörr. Den långa överlappningen mellan varv 9 och varv 10, och även varv 11, tyder på att man här har velat binda ihop byggnaden efter de kortare bitarna i varven vid dörr och fönster.
     Skarvarna i C5 och C9 visar också att det finns anledning misstänka att fönstren på baksidan har varit mindre (ev skarv i C10 vid nuvarande fönsteröppning känns inte helt logisk?). De två fönstren till höger i bottenvåningen har en fyllnadsstock under fönstren som är smalare än nuvarande fönsterbredd (det tredje fönstret är uppenbart sekundärt). De gamla öppningarna skulle alltså ha varit mellan C5 och C9. Därefter skulle man ha bytt fönster med en lägre placering i underkant och sedan ändrat ytterligare en gång till en högre placering av fönstrens underkant. Överlappningen av skarvarna är längre i C11-C13 än i övriga skarvar på liknande sätt som i A-väggen.

Några slutsatser

Vid en undersökning av skarvar finner man system med en mer eller mindre sträng logik. Skarv "i knut", skarv "mitt på" och skarvar som har olika långa "överlappningar" från varv till varv. Inget av systemen är på något sätt absoluta, vilket det här lilla materialet visar. Och man måste alltid vara beredd att godta andra förklaringar till den mest inkonsekventa lilla timmerbit. Men sedan man arbetat med byggnaden ett tag "känner" man ändå vad som kan betraktas som rimligt konsekvent. Denna rimliga konsekvens kan, som sagt, också jämföras med andra byggnadsdetaljer som dörrar, fönster m m.

Byggnadsvård
Det är naturligtvis viktigt att undersöka skarvarnas placering, och utförande, i ett vårdsammanhang. Typiska skador i en timmerstomme finns sammanfattningsvis i:
bottenvarv, väggband (om taket varit otätt), under dörrar och fönster, väggpartier och knutar kring brokvistarnas tak. Sedan kan väggpartier och knutar vara olika skadade beroende på väderstreck och eventuell växtlighet. Väggarna kan också skeva p g a främst sättningar och dålig konstruktion.
     Skarvarnas placering är en vägledning till att förstå konstruktionen som helhet. De resturerings-åtgärder som föreslås ska kunna göras med hänsyn till den aktuella timmerstommens logik. Ibland kan då kravet på att göra ett så litet ingrepp som möjligt få ge vika för kravet att med ett större ingrepp säkra "det konstruktiva systemet". En annan gång kanske förhållandet är det omvända: den omgivande konstruktionen kring skadan kanske är så intakt att man kan avstå från ett ingrepp.
     Ur de mått som vi har tagit i båda ändarna på enstaka stockar har vi fått fram en avsmalning (i vårt fall omräknat till cm/meter) på några stockar i olika byggnaderna. Avsmalningen ligger på c a 0,60-0,75 cm/m - vilket ska jämföras med dagens beräkningsmodell på 0,8-1,2 cm/m! Vid en timmerbeställning till en reparation av ett större väggparti kan man kanske, förutom att ange ett brösthöjdsmått baserat på en genomsnittlig stighöjd, även vara betjänt av att ange ett mått på avsmalningen.

Historiska undersökningar
I ett mer generellt bebyggelsehistoriskt perspektiv hoppas vi att redogörelsen inledningsvis för "enheterna" baserade på råvara respektive konstruktiva krav kan vara till hjälp vid fortsatta funderingar kring vårt byggnadsskick.
     Skarvarna, mer än byggnaderna som helhet, ger också mer detaljerade anvisningar om vilken råvara som har använts och hur den utnyttjats. Jämförelser mellan utnyttjad (=tillgänglig?) råvara och exempelvis olika kategoriers, regioners eller epokers byggnader bör inte vara särskilt långsökt när det gäller timmerhus (jfr ex citatet i Inledningen. Jfr också Jon Godals funderingar i Tre til laft og reis, 1996).
     Av undersökningarna som vi presenterar nedan hoppas vi också att det framgår att studier av skarvar i timmerstommar kan ge en ganska god vägledning vid undersökningar av enskilda byggnader. En ursprunglig konstruktion blir enklare att utreda med hjälp av skarvarnas placering och därifrån kan man gå vidare och spåra förändringar (i praktiken är arbetsgången naturligtvis oftast den omvända!).

Litteratur:
Godal, J., 1996, Tre til laft og reis
Godal, J., 1994, Tre til tekking og kleding
Sjömar, P., 1988, Byggnadsteknik och timmermanskonst