Göran Anndersson och Peter Sjömar    

Bostad och byggnadsteknik i timrade hus    
denna artikel är publicerad i Timmerhuskultur - en tusenårig byggnadstradition


(Siffror inom parentes är en länk till noterna. Klicka på pilen efter noten så kommer Du tillbaka till texten).


ETOUR (1) har gett Timmerdraget (2) och Peter Sjömar vid Dacapo bygghantverksskola uppdraget att göra en kunskapsöversikt över timmerbebyggelsen i mellersta och norra Sverige. Vår undersökning har arbetsnamnet Nordsvensk timmerbyggnadskonst - byggnadshistoriska perspektiv och vill vi nämna något om vår utgångspunkt. Bygd och brukad materia är informationsbärare av annat slag än skrivna texter. Byggnader och föremål kräver en annan läsart och därmed också särskilda erfarenheter och metoder. Till stor del har den äldre byggnadsforskningen försökt hantera detta genom typologier och kronologier. Man har ordnat och strukturerat ett material i för ändamålet och tidpunkten relevanta kategorier. Ofta har förutsättningen varit att tingen ingår i eller kan sättas in i skeden eller förlopp.
    Det är sammanhanget mellan föremålet och förloppet som ger mening. Men tingen, eller främst byggnaderna i vårt fall, är också uttryck för bestämda situationer. De är det materiella resultatet av att någon gjort något. De är tidsbundna avtryck av funderingar, känslor, behov, möjligheter, kunskaper och färdigheter. Vi kan alltså lära oss något om människor, om föregående generationers byggare och brukare i en konkret historisk situation. För att avläsa dessa krävs kunnande, erfarenhet och en kontinuerlig träning.
    Dessa utgångspunkter utvecklar vi i inledningen av vår kunskapsöversikt. Här gör vi också en tillbakablick på främst den etnologiska forskningen och Nordiska museets samt kulturminnesvårdens insatser inom främst vårt undersökningsområde, även om det bör ha en mer allmän giltighet och kan sägas gälla landsbygdsbebyggelsen över hela landet. En extremt komprimerad summering av vårt resonemang kring detta:
    När det gäller landsbygdens bebyggelse så har dagens aktör på fältet, kulturmiljövården, en äldre kunskapsmassa som är detaljerad men svåranvänd och inte alltid relevant. Inom kulturmiljövården finns idag en mer aktuell kunskap på en generell nivå som ger ett vidare perspektiv och förståelse för de kulturhistoriska sammanhang som är viktiga för argumentationen för bevarande i främst ett planeringsperspektiv. De senaste årens beskrivningar av kulturmiljöer visar oss också i bästa fall dessa sammanhang, men beskrivningarna tenderar att ligga på en alltför generell förklaringsnivå och har svårare att uttrycka det mer speciella i miljön. Samtidigt saknar vi det detaljkunnande som krävs inom exempelvis byggnadsvården eller i ett kultur-turistiskt eller annat förmedlande sammanhang, där det i båda fallen är kunskapen om det specifika som är nödvändigt för att byggnadens, människornas och miljöns historia ska kunna vårdas och berättas. Kunskapssökandet och kunskapsproduktionen har avstannat och det som sägs och skrivs idag visar sig alltför ofta vara information på någon slags halvdistans.
    När man gör en kunskapsöversikt blickar man naturligtvis tillbaka. Och kanske mer än att redogöra för en utveckling som är ganska välkänd, med alla sina stora brister både hitom och bortom 1800-talet, vill vi lyfta fram en diskussion kring detta som fortfarande borde vara relevant för den som vill gå vidare inom detta fält. Då forskningen som sagt avstannat hamnar vi ganska långt tillbaka i tiden. Sigurd Erixon skriver i inledningen till Svensk byggnadskultur:

  En och annan läsare kommer kanske att finna framställningen mindre lättfattlig och överskådlig än han väntat. Den verkligt intresserade är dock icke betjänt av en förenklad popularisering när förhållandena i verkligheten äro så komplicerade som här. Allt för ofta har skribenter givit sig in på vidlyftiga spekulationer och härledningsförsök utan att äga nöjaktig kännedom om förhållandena och framför allt icke om dem hos folkets breda lager (3).

    Sigurd Erixon var inte någon betydande teoribyggare. Bokens stora förtjänst är inte att den klarlägger byggnadsskickets betydelser och mening. När han skulle strukturera sitt insamlade material utgick han från en indelning i arter, typer, former och varianter. Artskillnad bestämde han till olikhet i ändamål (funktion). Typ var byggnader »som i allt väsentligt, d.v.s. med hänsyn till plan och disposition, överensstämma i själva strukturen« (4). Detta var den teoretiska grunden för typologin. Varför man överhuvud skulle typologiskt ordna och vad dessa typologier skulle användas till var sannolikt självklart vid denna tid, för kring dessa punkter förde Sigurd Erixon inget resonemang.
    När vi nu, mer än femtio år efter det att Svensk byggnadskultur gavs ut, skall sammanställa en övergripande beskrivning av bostadens utveckling på landet i de nordliga landskapen måste det bli i ljuset av att inget väsentligt nytt källmaterial lagts fram och att den ledande tolkningen egentligen inte har utsatts för någon större granskning i sak (5). En diskussion rörde emellertid de första timmerhusen och deras samband med det äldre byggnadsskicket. Det var ju från denna ursprungliga fas som utvecklingslinjerna skulle dras, men källmaterialet var tunt.
    Det, så vitt vi kan bedöma, sista inlägget lämnade den norske etnologen Hilmar Stigum på 196o-talet i artikeln »Eldhus« i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Han anknyter där till ett resonemang, som han tidigare tog upp i artikeln »The Study of man« från 1940-talets mitt. En norsk gård skulle från den tid som sagorna berättade om och ända fram i sen tid, förutom uthus, bestå av tre hus: stue, eldhus och bur. Stugan och eldhuset hade olika funktioner. Stugan var familjens vardagliga uppehållsplats. Här hade man sina sovplatser. Till vardags tillredde man maten och åt den i stugan. I eldhuset däremot bakades brödet, tvättades kläder och bryggdes öl. Här lagades även maten vid större fester och sammankomster och på vintern värmdes i eldhuset vatten till djuren. Vanligt var också att familjen flyttade ut i eldhuset om sommaren. Skillnaden mellan stuga och eldhus var enligt Stigum en skillnad i användning. Arne Berg, som under många år arbetade tillsammans med Hilmar Stigum, gjorde från denna utgångspunkt en uppdelning i dels byggnadskategorier som beskriver funktioner, dels byggnadstyper som beskriver byggnadssätt (6). Kategorier motsvarar alltså Erixons arter.
    Hilmar Stigum betonade i den ovan nämnda artikeln att det var funktionen som karaktäriserade eldhuset, inte byggnadssättet eller eldstadstypen. Ett eldhus kunde vara byggt med liggande timmer eller med stavverk. Eldstaden kunde vara öppen härd i rummets mitt eller hörnspis, men, säger han:

  Svenske forskere bruker ordet om et hus med åpent ildsted, åre. Det kommer derved til å dekke et begrep som omfattar både årestua og delvis det hus som vi Norge kaller eldhus. Ordet er også nyttet slik av enkelte norske forskere. En slik språkbruk står i strid med folkelig norsk terminologi. Det skaper derfor uklarhet hos oss, og jeg tror at svenske og danske forskere også burde se titt på det (7).

Denna artikel hade Sigurd Erixon läst men han svarade inte på den, i vart fall inte direkt. I »Svensk byggnadskultur« argumenterade han i stället vidare för sin ståndpunkt, som innebar att eldhuset var en särskild byggnadstyp med ett enda rum, ingång på gaveln och härd mitt på golvet. Detta kan tyckas vara en bagatell, men uppdelningen i en funktion som närmast måste liknas vid grovkök-brygghus och en funktion för samvaro är viktig när vi skall föreställa oss övergången från den förhistoriska bostaden, där flertalet av bostadsfunktionerna, kanske alla, fanns i en stor byggnad, till det byggnadsskick med många hus som fortfarande sätter så tydlig prägel på den nordsvenska landsbygden.
    Vid vikingatidens slut, tänkte sig Stigum, flyttades några av långhusets funktioner över till nybyggda mindre byggnader. En ny slags byggnad - stugan - uppstod, men man fortsatte att använda de gamla husen. Dessa nya stugor var alltså från början ett bostadskomplement. Riktigt vilka funktioner som flyttades och vilka som blev kvar vet vi inte, därför att det saknas säkra belägg, men han antog att man fortsatte att använda eldstaden i det gamla stora huset och att maten lagades här. Stigum kunde till och med tänka sig att de första stugorna helt saknade eldstad, det vill säga att stugan till att börja med enbart var ett rum för samvaro. Efter en tid förlades matlagningen till vardags i stugan och här hade i vart fall bonden och hans familj sina sovplatser. Den gamla eldstaden i långhuset användes därefter endast vid större kok, vid bakning och bryggning. Till slut blev långhusen uttjänta, funktionen grovkök inrymdes då i mindre byggnader som fick benämningen eldhus eller stekarhus (8).
    Om man tänker sig de första timrade bostadshusen på samma sätt som Hilmar Stigum som mindre byggnadskomplement till stora långa hus kan man, som en rent teoretisk spekulation, rita ett schema över möjliga bostadshus från den enklaste planformen till mer sammansatta. Grundenheten är stugan och den användning man kan utläsa av förleder säte- till ordet stuga. Sätesstugan var, förmodar vi, den plats där man hade sittbänkar av vilka högsätet var den förnämsta (en sittstuga), vilket borde vara innebörden av att sätesstugan (sätthus, sätstuffue, setstufa) skall ha fått sitt förled från den fornisländska benämningen set för bostadshusets sitt- och liggplats (9). Ingången på dessa timrade hus med enbart ett rum kunde ligga på gaveln eller på långsidan, men den senare lösningen känner vi inte till varför vi sorterar undan den. Nästa steg i det typologiska schemat är att stugans dörr skyddas med tak, eller svale.
    För att komma vidare måste vi föra in ett nytt element - ett förrum eller en förstuga. Förutom väderskydd kan vi tänka oss att förstugan användes till att ställa undan saker som man inte ville dra in i själva stugrummet eller till någon förvaringsfunktion. Med förstuga fick huset två rum och sex knutar. I sig är detta en så självklar lösning att de första steget inte behövs. De första stugorna kunde lika gärna haft sex väggar som fyra. Ingångsdörren kunde sitta i gavelväggen eller på långväggen.
    Det tredje elementet i schemat är ett rum som är mindre än själva stugan och som är mer  skyddat än förstugan. Det kan var ett rum att sova i eller ett rum till förvaring, kanske i första  hand för värdefulla ting. I senare tid kallas rum av detta slag för kammare. Ordet är känt från  1500-talet, men det är möjligt att kove är en äldre benämning (10).

  STUGA
  ENKEL RUMSBREDD
ANDRA STUGA / SAL
DUBBEL RUMSBREDD
  FÖRSTUGA
  KAMMARE

Genom att placera förstuga och kammare intill varandra med en knutad eller skiftad skiljevägg (insatta i spår istället för med knutar) i stugans ena rum fick byggnaden tre rum. Förstugan kunde ha ytterdörr i gavelväggen, men långväggen är rimligare och det är här som dörren sitter i senare stugor. Dörren till kammaren kan man tänka sig i väggen mot förstugan eller väggen mot stugan. Båda placeringarna finns. I Norge används benämningen trerumsstuga för denna byggnadstyp. I Sverige kallar vi den vanligen för enkelstuga men enkelt blir huset i relation till något mer komplicerat, varför vi kan misstänka att detta är en ganska sentida benämning.
    Därmed innehåller schemat alla de delar som, i olika kombinationer och med olika användning, ingått i landsbygdens bostadshus så länge bygge och byggnadsskick hade en lokal förankring. För landets norra del kan vi sedan urskilja två utvecklingslinjer. Den första och vanligaste var längre hus med ett nytt rum intill förstugan. Funktionen var antingen en kammare(bod) för förvaring eller en stuga. En stuga till gav den s k parstugan och en uppdelning i vardagsstuga och helgdagsstuga (eller stuga respektive andrastuga, det finns en rad namn på de två stugrummen). Genom att förlänga husen ytterligare och avdela en, två, tre eller fyra kammare till på gavlarna kunde bostadshuset få upp till 12 knutar i ytterväggarna.
    Den andra linjen innebar bredare hus och en uppdelning med rum som
ligger vid sidan av varandra. Denna fas med olika slag av korsplaner och
sexdelade planer hör i huvudsak till 1800-talet och för vanliga bönder nog mest till 1800.
    Ytterligare en synpunkt till ovanstående diskussion. Ein lån, skriver den norske arkitekten och byggnadshistorikern Arne Berg, är:

  sammansatt av fleire eininger [enheter, vår anm.], og ein vil alltid finna treromsplanen som ein viktig del av låna (11).

Ordet, som kommer ur den folkliga terminologin, används alltså som benämning både på företeelsen att foga olika delar (rum och funktioner) till varandra och det speciella sätt som detta är utfört på. När ett bostadshus innehåller fler delar än stuga, förstuga och kammare är alltså detta i Nordtröndelag, där Arne Berg gjorde sin undersökning, ein lån. Benämningen parstuga känner man enbart till från svenska byggnadshistoriska skrifter, vilket bör ställa oss frågande till de två mest använda benämningarna av våra byggnadstyper. Även om enkelstuga och par stuga idag,
och kanske också relativt långt tillbaka, skiljer ut två tydliga typer så är förleden enkel- och par- av den art att det ligger något konstruerat över dem. Lån däremot omfattar själva företeelsen att från en bestämd utgångspunkt ordna typiska delar. Det beskriver en typisk ordning i stället för enhetliga typer. Därmed kommer man, som vi ser det, närmare en rimligare beskrivning av hur hus  
Mangårdsbyggnaden på gården Kommes, fasad mot väster. Exteriören visar ett byggnadsskick där man har följt med sin tid. En analys av planformen och intervjuer visar på ett annat bostadskick.
 förändras allteftersom behov och
 värderingar ändras.
    Även om det finns likheter mellan bostadens byggnadstyper från sent 1800-tal och de första timrade bostadshusen, låt vara att vi får föreställa oss dessa, som avlöste ett ännu äldre boende i långhus är utvecklingslinjen tydlig. Jämför vi med sent 1800-tal består skillnaderna i hus med många rum, eldstäder med skorsten i flertalet av rummen, så stora fönster att rummen är ljusa, isolerade bjälklag, inredda vindar, invändig och utvändig panel och många gånger  
»Kommes«, Niskanpää, Övertorneå, Plan botten-våningen. Planen visar pörtet - det stora rummet till höger - och ett bostadskick som är betydligt äldre än vad exteriören vid en hastig blick ger sken av.
 ljusa oljefärger. Förändringarna i
 estetik, teknik och tillgängliga resurser
 är uppenbar, men återspeglar dessa förändringar också förändringar av bostadsskicket? Svaret  på frågan är inte självklart ja.
    På 1870-talet byggdes ett nytt bostadshus på gården »Kommes « i byn Niskanpää strax norr om Övertorneå (12). Huset ligger parallellt med älven och med det stora gavelrummet, pörtet, mot söder. Sommarbostad, vinterladugård och en ombyggd loftbod bildar tillsammans med vinterbostaden en fyrkantig men inte helt sluten gård. Utanför denna finns bastu, förrådsbodar och ria. Både i  
Sigurd Pantzares hus med pörtet till vänster där han växte upp med sina elva syskon. Denna planform med mjölkkammaren närmast pörtet är den vanligaste lösningen.
storlek och detaljering är detta en
byggnad som inte kan associeras
till pörte i den vedertagna betydelsen liten, mörk och rökfylld stuga, men sambandet med ett äldre bostadskick blir uppenbart när man analyserar hur man bott i huset och några av husets byggnadstekniska detaljer. (bild s. 93 och 95)
    Det centrala rummet i bostadshuset var pörtet (finska »pirtti« ). I Kornmes var det ca 55 m² stora rummet uppdelat i en del där männen höll till med sin hyvelbänk och snickararbete och en del där kvinnorna höll till med spinnrock och vävstol. Pörtet hade samma funktion som stugan hade i svenskbygder. Andrastugan, det rum som användes till fest och högtider, ligger i Kommes intill pörtet.
    Dess finska namn är »tupa«, men detta var inte den typiska lösningen. Vanligen var det i stället en mjölkkammare på denna plats som i byggnaden på Pantzargården (bild ovan). Intill pörtet ligger mjölkkammaren. I denna kammare sov gårdens flickor, medan pojkarna och föräldrarna sov i portet (13).
    Men pörtet användes på samma sätt som i Kommes, berättar Sigurd Pantzar som växt upp i byggnaden. Under den långa norrbottniska vintern levde hela familjen i pörtet. Kvinnorna vävde och höll på med sömnad och männen hyvlade, som man kallade snickararbete. Virke till inredningsdetaljer, möbler och bruksföremål förvarades i ställningar som hängde ned från tak. Så här långt visar alltså en ganska ytlig granskning av planer och några intervjuer att byggnadens centrala enhet var själva pörtet och den kammare som kunde ligga intill det stora rummet på husets gavel. Stora delar av bostadshuset tycks inte haft annat praktisk funktion än vid högtider och sannolikt också för förvaring. Denna bild blir ännu tydligare när man granskar husets byggnadssätt. Dörrarna mellan förstuga och pörte respektive mellan kammare och förstuga är två tum tjocka medan övriga dörrar i huset är av en och en kvart tums virke. Lika kraftig är dörren mellan pörtet och förstugan i Kommes. De uppvärmda rummen skyddas alltså med särskilt isolerade dörrar. Innertaket över pörtet i Kommes är ett tredingstak med isolering av torv och annat värmehållande material.
    Även om man byggde stora hus och på senare tid även försåg dem med all den tidens representativa detaljer och utsmyckningar, bodde man uppenbarligen i stort sett på samma sätt som man tidigare gjorde i de mindre rökstugorna med ett rum och en förstuga. För Kommes del är trögheten i bostadsskicket särskilt tydlig. På vinden kan man nämligen se att väggtimret inte är draget. Man har inte brytt sig om hugga den tätande och isolerande rännan på stockarnas
undersida som annars är kännetecknet för den nordiska timringen, vilket visar att man aldrig tänkt sig att denna del av byggnaden skulle varmbonas.
    Byggnadsskick och bostadsskick följer uppenbarligen inte varandra enkelt och direkt. Möjligen kan vi av detta sluta oss till att det ålderdomliga kanske inte var så opraktiskt som vi gärna föreställer oss. En annan tolkning är att mellan dem och oss ligger betydelsefulla förändringar i hur vi uppfattar värdet av att vara för oss själva. En invändning kan självfallet vara att vi inte vet hur man uppfattade det trånga boendet 		 
Snitt genom pörtet i »Kommes«. I undervåningen har timmervarven ett tätande drag, detalj till vänster. I övervåningen är timringen betydligt enklare och man har inte brytt sig om att timra tätt, detalj till höger.
tidigare men exemplen visar att man
hade möjlighet till större boendeyta.
I »Kommes« värderade man den möjligheten tydligen inte högre än att man lät bli att utföra det förhållandevis mindre merarbetet att hugga tätande rännor på stockarna i övervåningen. Ett annat tecken är att de äldre personer i Tornedalen, som Sjömar och Werne talade med 1992, nämnde med både uppskattning och värme pörtet och hur det var att växa upp där. Hos medelålders som bott på samma sätt under t.ex. sommarboendet i fäbodar kan man möta betydligt mindre uppskattning eller direkt motvilja. Minnen kan då handla om det generande med menstruations-bindor och intimhygien. Sett från utgångspunkten att tidens värderingar ger oss våra uppfattningar om vad som är bra och passande boende kan vi misstänka att det skett något avgörande i synen på privathet och integritet i ganska sen tid.
    Hur boendets »psykologi« förändrats kan vi alltså delvis studera genom byggnadsunder-sökningar, men framför allt och åtminstone några år till genom intervjuer med dem som bott i pörten, stugor, vinterstugor och sommarstugor. Vidare kan vi misstänka att dessa berättelser inte enbart rör de första årtiondena på 1900-talet utan de bör också kunna berätta om ett boende som i vart fall har en viss relevans för det medeltida boendet. Men att förhållandena i vår svenska byggnadskultur är komplicerade, precis som Sigurd Erixon sa, kan vi naturligtvis hålla med honom om och respektera. Men det får ju inte hindra oss ifrån att fortsätta fråga.

 


Fotnot:
(1).ETOUR, European Tourism Research Institute vid Mitthögskolan i Östersund. ETOUR:S roll är att initiera och stödja pågående forskning som man bedömer vara av intresse för turistnäringen i Norrland, närmare bestämt Mål 6-området under den första strukturfondsperioden. ETOUR har identifierat kulturmiljön som ett strategiskt utvecklingsområde och inom detta område har man ansett timmerbyggnadskulturen vara ett av fyra intressanta teman.
Upp

(2).Timmerdraget är ett kunskapscentrum för traditionellt timmerbyggande.Trots den stora betydelse som timmerbyggnadstekniken har haft och fortfarande har - mer än hälften av alla byggnader på landsbygden från Dalarna och norrut är faktiskt ännu idag timmerhus - pågår ingen forskning på området. Timmerdraget vill samla, utveckla och förmedla kunskaperna om traditionellt timmerbyggande. Timmerdraget finns vid Åsbygdens Naturbruksgymnasium utanför Östersund. Landstinget är huvudman.
Upp

(3). Erixon, S. 1947, s.9. Upp

(4). Erixon, S. 1947, s. 17. Upp

(5). »Typologin« som sådan har naturligtvis kritiserats i flera sammanhang och Arnstberg har i Utforskaren (1989) resonerat om Erixons kulturbegrepp.
Upp

(6). Berg, A. 1989 Upp

(7). Stigum, H. 1945, s. 45 . Upp

(8). Stigum, H. art. Eldhus KLNM och The study of man. Upp

(9). Erixon, S. 1952, s.309 Upp

(10). SAOB Kammare och Kove. Upp

(11). Berg, A. 1974 »Narrdals-låna« Upp

(12). Resonemanget om pörtebyggnaden i Kommes efter undersökningar som Finn Werne och Peter Sjömar utförde 1992. Gården och byggnaden beskrivs i Werne, E (1997) s. I I I f.
Upp

(13). Uppgift av Sigurd Pantzar i Jarhois, 1992. Upp

 

Litteratur
Berg, A. (1989), Norske tømmerhus frå mellomalderen/Bd r.
Berg, A. (1974), »Namdals-låna« i Årbog for Namdalen.
Erixon, S. (1947), Svensk byggnadskultur, faksimilupplaga 1982.
Erixon, S. (1952), »Byggnadsskicket hos svenska bönder under medeltiden« i
nordisk kultur.
Stigum, H. (11945), »The Study of man« i By og Bygd.

 

Artikeln är publicerad i Timmerhuskultur - en tusenårig
byggnadstradition, red. Sune Björklöf, Stockholm 2001.