Göran Anndersson och Peter Sjömar

Summary

Etablering och nybyggnad
I Gallejaur med omgivningar kan man påtagligt och nära uppleva flera betydelsefulla faser i norra Sveriges senare historia: nybyggesverksamheten, det industriella skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden.
    Gallejaur omnämns som tilltänkt nybygge första gången 1801, men först 1810 flyttade Per Svensson med hustrun Lisa hit ifrån Rörträsk i Norsjö socken i Västerbotten och började odla och bebygga sydvästsluttningarna på Olof Anderssons lappskatteland mellan Gallejaurberget och sjön. Vid mitten av 1700-talet började kolonisationen av Norrlands inland ta ordentlig fart. Staten uppmuntrade etableringen av nybyggen genom ett par tre decenniers inledande skattefrihet under uppbyggnadsperioden för att därefter efter insyning skattlägga fastigheterna. Många av Norrlands stora och fram-
gångsrika byar och mindre samhällen har en gång startat med att några drog iväg från närmsta centralbygd eller kom längre söderifrån i en tid av stark befolkningsökning för att försöka finna en utkomst i mindre trångbodda trakter. Andra försök föll mindre väl ut och blev aldrig mer än en ensamgård.     Nybyggarna i Gallejaur ålades att under de sex första åren röja bort 1 ha skog, odla upp 0,5 hektar åker och bland annat bygga ett fähus med foderlada för åtta kor och en häst. Det viktiga fisket var från början dåligt i sjön men förbättrades med inplantering. Slutlig skattläggning gjordes 1879 och då tilldelades byn mark från kronoparken.
    Byns samlade mark blev då 568 hektar, varav 150 hektar var inägor, 235 hektar skogsmark och 183 hektar impediment. Till detta kom slåttermyrar och starr- och bäckängar på kronoparken. 1907-08 sänktes sjön 1,5 meter för att man skulle kunna odla upp Gallejaurmyren och Rörsmyren. Då övergavs dammängar och övrig utslåttermark. Ungefär 130 år efter de första nybyggarna etablerade sig, på 1940-talet, har byns bebyggelse den omfattning som vi kan se idag.
    Idag måste vi ta hjälp av bilden av en liten ö i ett stort skogshav, ett litet stycke kultur i en närmast oändlig natur, för att kunna skapa oss en förståelse av gårdagens förutsättningar för norra Sveriges nybyggen. I Gallejaur blev postgången regelbunden 1933. Telefon kom 1947, byn fick elektriskt ljus 1948 och 1952 blev landsvägen färdig. Gårdagens landskap är svårt att förstå utifrån dagens kommunikationsmöjligheter. Men Norrlands nybyggen och deras mest intensiva perioder fram till 1950-talet är miljöer som vi i många fall ska försöka föreställa oss som odlingar, bebyggelse och slåttermarker i ett väglöst land.
    Det är naturligtvis så att bilden av ett skogshav av natur som varit opåverkad av människan inte är riktig. Skogarna i Norrland är idag i högsta grad en produkt av människans inverkan. Med den begynnande industriali-
seringen av skogsbruket svepte vad som brukar kallas en »timmerfront« över Sverige. Med början i södra Norge under 1840-talet flyttades denna front österut in i Värmland. Virket skeppades ut via hamnar vid Västerhavet. Decennierna från 1850 fram till 1900 flyttas gränsen för de så kallade dimensions-huggningarna, den första stora genomhuggningen av de svenska skogarna för att utvinna sågtimmer, snabbt norrut och når vid 1900-talets början in i nordvästra Ryssland. Sågtimret i Norrland transporterades i ett snabbt utbyggt och enormt omfattande flottledssystem i de norrländska älvarna ned mot sågverk och utskeppningshamnar vid Östersjökusten. Efter dimensionshuggningarna, då man med dagens mått högg mycket grova dimensioner, har industrins behov av sågtimmer och massaved förändrat skogsbruksmetoderna radikalt. Opåverkade naturskogar och skogar skötta för bondenäringens behov av husbehovsvirke och fodermarker är idag mycket sällsynta.
    Därför kan skogen som tillhör Gallejaur betraktas som närmast unik. Bara en ytterst liten del av byns skog har avverkats för att bli en vara på en marknad. Här finns fortfarande en möjlighet att uppleva en skog som skötts utifrån äldre tiders behov av skog som råvara, i kontrast till de milsvida omgivande skogarna som är resultatet av en nationell och internationell marknadsefterfrågan. I äldre tider var mogna träd, som närmast hade stannat i sin tillväxt, ett viktigt urvalskriterium när man valde byggnadsvirke. Tidigare gjorde man noggrann skillnad på tall, som fortfarande växte, och fura som var det mogna trädet. Idag är furorna med sina små kronor med rakt utstående eller nedåthängande grenar en sällsynthet i våra skogar. Kring Gallejaur finns det fortfarande många furor. De har inte gallrats efter moderna principer utan har stått tätt under hela tillväxttiden. Furorna på Gallejaurbergets sluttningar är långa och smala trots en hög ålder. Många har bara en ytterst liten ruska i toppen med grenar och barr som fortfarande håller dem vid liv.

Ett tätvuxet virke
Går man riktigt nära husen i Gallejaur ser man att de är en direkt avspegling av den kringliggande skogens historia. De äldsta husen från 1830- och 40-talen är timrade av 35 till 40 centimeter grova furor. Vi kan tänka oss att det fanns ganska gott om träd av de dimensionerna intill byggplatserna under de första decennierna. Det fanns med säkerhet betydligt grövre träd på platsen, men man timrade inte med grövre virke än man orkade hantera i vägg- och takkonstruktioner. I husen som är byggda decennierna därefter har man använt trädstammar som är mellan tjugo och trettio centimeter och det är ett byggnadstimmer som är mer normalt i de flesta bygder i Sverige. Men det mest anmärkningsvärda är att allt timmer i Gallejaurs byggnader - även i den timrade dubbelboden från 1930, en tillbyggnad ifrån 1960-talet och takveden på en jordkällare som reparerades med nyhugget virke sommaren 1999 - är så oerhört jämnvuxet och tätvuxet och har en så hög andel kärnved. Års-
ringarna ligger mycket tätt och jämt fördelade ända ifrån innersta kärnan och ut till barken. De inslag av kraftig tillväxt och långt mellan årsringarna som finns på ett eller flera ställen i en trädstam som resultatet av en plantering på ett hygge eller en inäga, en kraftig gallring eller intilliggande kalhygge, saknas helt enkelt i det väggtimer vi kan se i Gallejaur. Vid husens knutar kan man, istället för att fördjupa sigi knutkonstruktionerna som i Gallejaur med få undantag är av en ytterst enkel modell, närmare försjunka i det synliga ändträt i timmerstockarna och se att alla dessa stammar har stått i en naturskog som omvandlats till en 'husbehovsskog' och förblivit vid det, idag representerande en högst otidsenlig syn på hushållningen med naturens resurser.
    År 1964 stod dammbyggnaden som reglerade sjön Gallejaur färdig och ganska stora delar av den lägre belägna inägomarken vid sjön försvann när vattenytan höjdes. Flera byggnader flyttades i samband med sjöregleringen. Några av byns många lador har placerats längst nordväst i byn tillsammans med en skvaltkvarn som står vid den nuvarande stranden. Den gamla kvarnplatsen var vid utloppet ur sjön i öster. Där fanns också en vattendriven spånhyvel. På markerna nedanför den nuvarande strandlinjen stod tidigare en loge och den såg med spånhyvel som fanns i byn mellan 1937-64.

Att göra bygd av skog
På Anders-Larsa gården byggde man 1892 en åttkantig loge som är något av en karaktärsbyggnad från 1800-talet i regionen. Logen timrades av en specialist som inte kom från byn. Enligt Ebba Karlsson som fortfarande bor kvar i Gallejaur fick timmermannen hundra kronor för arbetet trots att han begärde nittio. Timret var fällt och bilat när han kom till byn och sannolikt hade man på gården också tillverkat allt annat virke som behövdes: golvplank och taktro, det vill säga underbrädorna som spåntaket sedan spikades i. Trobrädorna är cirka tre centimeter tjocka och på undersidan kan man se att brädorna är spräckta och putsade med yxa. Totalt är det cirka 150 kvadrat-
meter tak som täckts med detta spräckta virke.
    Byggnadsträ förknippas idag med sågat virke, det vill säga raka brädor och plank. Föreställningarna om vad byggnadsvirke är utgår från att träd-
stammen delas upp i användbara delar med såg. Detta är så självklart att få funderar över alternativet: hur tillverkades byggnadsvirket innan man hade tillgång till såg? På 1700-talet blir de enbladiga, vattendrivna ramsågarna alltfler ute i bygderna och under 1800-talets senare årtionden infördes en rad nya mekaniserade träbearbetningsmaskiner vid sågverken. Det är ibland lätt att glömma att kantverken, som på ett effektivt sätt ger lika breda brädor och plank, bara har knappt 150 år på nacken.
    I de medeltida kyrkorna i Sverige som har kvar sina ursprungliga under-
lagsbrädor är virket spräckt och bilat. Spräckta brädor finner vi också av och till i de äldre timmerhusen. Hur långt fram i tiden som virket tillverkades på detta sätt är osäkert, men redan under tidigt 1800-tal måste användningen av denna omständiga tillverkningsmetod varit begränsad till några få platser där man varken hade tillgång till vattensåg eller kransåg. Under 1800-talets andra hälft kan det knappast ha spräckts brädor mer än vid några få tillfällen då bygget låg sällsynt isolerat till. Man kan med ganska stor säkerhet utgå ifrån att det 150 kvadratmeter stora undertaket från 1892 måste vara ett av de allra sista som lagts av brädor som inte delats med såg.
    Det går i varje fall att konstatera att när man på Anders-Larsa gården skulle bygga en ny loge på 1890-talet utföll valet mellan att såga på någon av de två kransågar som då fanns i byn, såga på närmaste mekaniska såg eller att spräcka ut brädorna på det sätt man tidigare gjort i detta isolerade ny-
bygge så valde man att göra som tidigare. Det kan förefalla märkligt och i varje fall tungt och omständigt för oss, men vi vet inte om det stämmer med dåtidens uppfattningar och kunnande. Det kan rent av ha varit så att man visste, när man valde virket till logens undertak, att man hade funnit ett så jämnvuxet och rakvuxet virke att det var lika lätt och effektivt att spräcka ut brädorna ur stammarna som att kransåga dem. Undertaket i den åttkantiga logen i Gallejaur kan vara slutpunkten på något vi vet är en mångtusenårig förädlingsmetod. En slutpunkt för ett av de sätt man använde för att göra bygd av skog utan andra hjälpmedel än sina kunskaper och de redskap man själv kunde tillverka eller bära med sig.
    I Gallejaur är naturen stor och ständigt närvarande. Samtidigt är kulturen lika påtaglig i form av kvalificerat tankearbete, planering, bedömningar och val så som det kommit till uttryck i bland annat gårdarnas byggnader. Inte bara naturens tillgångar utan också tankarna och handlaget som krävdes är till stora delar knutna till platsen och inbyggt i miljön. Vill man pröva sina före-
ställningar om orörd natur och en äldre i så kallad enkel bondekultur är byn Gallejaur en utmärkt plats. Här har mötet mellan natur och kultur en ovanligt hög densitet.

Summary

A timbered village in inner Norrland
The village of Gallejaur, in Lapland near the border between Västerbotten and Norrbotten in northern Sweden, is an example of the many new buildings which through an early form of regional political activity were established in the interior of Norrbotten during the 18th and 19th centuries. In addition to this colonisation, forestry in northern Sweden became industrialised and water power in the same region was extended. Here were the conditions for building with wood in 'uncharted country' far from the central towns and without mechanical aids.
    In the seemingly simple timber walls of the buildings and a large ceiling to a loft, much depended on the raw material supply and a knowledge of the efficient use of resources when the only aids were simple handtools such as an axe. The forests which belong to the Gallejaur village today can be regarded as almost unique, since they represent a type of forest which has only been nurtured and used for household wood requirements and forest pasture and has never been exploited with the methods of industrialised forestry. The 'simple' architecture of the village, which has been built from long straight logs in horizontal timber constructions where the original shape of the trees has been treated and shaped to only an extremely limited extent, presupposes a complex and advanced knowledge.

Litteratur
Byggnadsinventering Gallejaur, Norrbottens museum, 1993
Campbell, Åke, Från vildmark till bygd, 1948
Hvarfner, H. och L-Å., Kvarning, »Gallejaur. Statisk kultur i teori och praktik«,
Norrbotten 1959
Rudberg S, Ödmarkerna och den perifera bebyggelsen i inre Nordsverige, 1957