Den medeltida timmerbyggnaden

Summary

Träets årsringar
Grunden för dendrokronologi är att virket åldersbestäms genom att växt-
betingelserna för det träd som virket tagits ur återspeglas i årsringsmönstret. Detta mönster jämförs med en referenskurva byggd på många tidigare prover. Om den sist anlagda årsringen innan avverkningen är med i provet kan avverkningstidpunkten fastställas. Borrningen bör därför göras i eller intill bark.
    I Norge har byggnader daterats ända ned till 1160-tal. Från slutet av 1200-talet och 1300-talets första hälft finns omkring fyrtio daterade profana hus eller delar av hus i Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland och Medelpad. De svenska byggnaderna är nästan uteslutande förvaringshus som bodar, härbren och loft men det finns också tolv trösklogar från tiden före 1527. Dateringarna visar på ett kontinuerligt bygge fram till 1360-talet. Därefter måste byggnadsverksamheten ha avtagit drastiskt. Först på 1400-talet kommer nästa datering. Uppenbarligen slog digerdöden så hårt att behovet av nya hus måste ha varit marginellt. Under sent 1400-tal kan behovet av nya byggnader tydligt avläsas i den därefter stegrande mängden daterade hus.
    Borrproverna innehåller förutom kronologisk information också information om trädens växtplats. Trädens årsringsmönster återspeglar växt-
betingelser på växtplatsen och proverna kan därmed berätta om tidigare landskap och människors sätt att utnyttja detta landskap. Genom att undersöka åldern på timret i hus från perioden före och från perioden efter det att bygderna drabbades av digerdöden framgår att man timrade med timmer av olika slag som måste ha vuxit i olika slag av skogar. Husen från tidigt 1300-tal är byggt med timmer med stor spridning mellan de olika väggstockarnas ålder. Trädens ålder kan i sig inte varit ett urvalskriterium, sannolikt hade dimensionen större betydelse. Tänker man sig en urskogs-
liknande skog med grova och höga så kallade 'vargar' och klenare under-
tryckta träd i deras skugga, samt något yngre träd i friare lägen förklaras den stora skillnaden i timrets ålder.
    Väggtimret i husen från 1300-talet, som alltså började växa under 1100- till 1200-talet, hämtades i närmast orörd skog där åldern på träden hade liten betydelse för dimensionen. De nära 150-åriga timmerstockarna i husen från slutet av 1400-talet är i genomsnitt yngre och mera jämnåriga. Proverna visar att träden som togs till väggtimret började växa något eller några tiotal år efter att digerdöden träffade bygderna. I dessa byggnader kommer väggtimret från en helt annan skog. Marken hade högt näringsinnehåll och beståndet hade samma ålder. Ett rimligt antagande är att timret i husen från det sena 1400-
talet och tidiga 1500-talet vuxit på åkermark som skogen återerövrat. Effekterna av epidemin var uppenbarligen så omvälvande att stora arealer brukad mark ödelades. När man åter började bygga igen på 1470-talet bröts den igenvuxna marken upp på nytt, antingen därför att ödelagda bygder åter befolkades eller därför att gårdarna först nu hade behov av att öka sin produktion.

Sinnriik virkesberedning
Den påbyggda övervåningen på härbret i Sandvik är troligtvis från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. När man går in i härbret kan man se underfasningarna på stockarna i hörnen och ana de enkla rännknutarna med sin för de allra äldsta byggnaderna typiska, mycket smala botten på knut-
skåran. Ifrån utsidan ser man inte mycket av de medeltida knutarna som är täckta av knutlådor i bottenvåningen. Inne i härbret ser man något mera ovanligt. Sädesbingarna av bilade plank har spår av så kallad sprättäljning, en virkesberedningsteknik där en ganska korteggad yxa både skär in i träet men även skär ut utan att stanna i virket, som är högst ovanlig efter digerdöden. Tekniken lämnar en slät yta efter sig som man kan stryka med handen över
utan att få stickor. Kryper man under härbret så finns ett ovanligt pedagogiskt exempel på denna virkesberedning, där man arbetar längs med eller snett med träfibrerna i plankans eller stockens längdriktning. Efter medeltiden använder man istället större bilor och avverkar det virke som ska bort tvärs stocken och fiberriktningen. Undersidorna av de breda golvplankorna är ganska enkelt sprättäljda, lite snett över plankorna och relativt långt mellan varje hugg. Det här går att se på flera ställen i våra medeltida byggnader och vi bör kunna tolka det som en förhållandevis grov och anspråkslös avverk-
ningsmetod som fyller ett funktionellt krav. Men två av golvplankorna som ligger i den bakre halvan av härbret har undersidor som är bilade med en mer förfinad teknik. Här sitter yxhuggen tätt, precis som i sädesbingarna inne i byggnaden, och man har arbetat helt och hållet i fiberriktningen. Resultatet är mer utpräglat dekorativt och det är troligtvis ytterst få ställen där man kan få se båda varianterna liggande helt intill varandra som de gör i golvet på härbret i Sandvik.
    Troligt är att det finns olika varianter av sprättäljningstekniken, en relativt grov för att ta bort det virke man inte ville ha kvar och en utpräglat dekorativ samt möjligen ytterligare varianter där de dekorativa kraven var lägre ställda eller att hantverksskickligheten helt enkelt inte räckte till. Denna tes stärks möjligen av en jämförelse mellan takbrädorna i de medeltida kyrkorna i Hög i Hälsingland, troligen från 1300- och Hackås i Jämtland från 1200-talet. I Högs kyrka finns ett närmare 200 kvadratmeter stort parti av sprättäljda brädor kvar i långhuset. Här har avsikten tveklöst varit dekorativ men det är ändå en viss skillnad om man jämför med det lilla taket över koret i Hackås kyrka där precisionen i hantverket gett ett resultat som ur estetisk synpunkt knappast är överträffat i Sverige. Kortaket i Hackås kan och ska, med tanke på att kyrkan under 1200-talet stod på norsk mark, jämföras med de bästa arbetena i Norge.
    I en tröskloge från 1360-talet i byn Eggen, strax väster om Sveg i södra Härjedalen, kan man se ett nästan identiskt mönster av huggspår på undersidan golvplankorna som i Sandvikshärbret. I golvplankorna ser man tydligt hur yxan med den tvära eggen har slagit in i virket och sedan skurit ut igen lite snett över plankorna och bildat betydligt större 'vågor' i träytan än den tätare och mer dekorativa sprättäljningen. I trösklogens väggtimmer syns spår efter en kniv som skurit runt trädstammarna med jämna mellanrum. Det är spår efter en barkningsmetod som man använde under savperioden när barken släpper lätt från stammen. Efter barkningen är stockarna alldeles släta och kräver ingen extra bearbetning. Vid knutarna i denna loge kan man göra en intressant iakttagelse. Det går tydligt att se att det varit precis samma yxa som man använt vid knutningen som när man har »bilat« golvplanken. Yxan har slagit in på samma karakteristiska sätt och spåren efter eggen är lika långa. Samma verktyg har använts till detaljarbetet i knutarna som vid avverkningen av överflödigt virke i golvplanken, till skillnad från senare tider då man alltså hade utvecklat en specialisering av verktygen.
    Proverna i Sandvikshärbrets väggtimmer antyder att träden har fällts under perioden 1298-99. Dendrokronologen Thomas Bartholin har i ett stort antal undersökta byggnader studerat spridningen av fällningstiden för de enskilda stockarna i varje byggnad. Under en procent av husen har en spridning på fällningstiden som är större än två år. Vi kan konstatera att ett husbygge alltid var ett mycket välplanerat företag då det gällde virkesanskaffning. Man högg oftast allt timmer under samma vinter eller möjligen under två.
    Trösklogen i Eggen med sitt savbarkade och sommarfällda virke är avvikande med utgångspunkt från Bartholins undersökningar. Under en procent av alla undersökta borrprov är fällda under vegetationsperioden från maj till början på september. Nästan genomgående användes alltså vinterfällt timmer under medeltiden.

En unik kontinuitet
Dendrokronologiska analyser gjordes också på sädesbingarna i Sandviks-
härbret och då konstaterades att virket var fällt vintern 1322-23. När man känner över de slättäljda och slitna plankorna kan man också sträcka ner handen och ta upp några korn av den tröskade men ännu inte malda säden. Väl utanför härbret igen ser man den stora fläkten på nytt. Att härbret är så gammalt och så välbevarat är i sig märkligt. Och att få se sprättäljningen på golvplankorna under byggnaden är definitivt värt en omväg över skogen till gården i Sandvik.
    Men slutligen så är det kanske ändå så att den elektriska torkfläkten på framsidans gavel i det här sammanhanget är det allra märkligaste. Någon gång på 1900-talet, mer än sexhundra år efter att härbret byggdes och bingarna för att förvara säd kom på plats, gjorde ägaren alltså bedömningen att bygg-
naden långtifrån hade tjänat ut och att investeringen i fläkten var förnuftig. Denna kontinuitet i användningen av en timmerbyggnad torde vara helt unik även i ett internationellt perspektiv.

Summary

Medieval timber buildings
The storehouse in Sandvik is located in Hälsingland in the central region of
Sweden, and dates from the end of the 13th century. In addition to a few
building technological observations in the church storehouse and comparisons with other buildings from the same time, the building can been dated using the Swedish dendrochronological method. Other conclusions can also be drawn besides actual building datings with the help of the so far more than 5 000 samples taken from different houses in the country. The floor planking in the storehouse show two different varieties of a medieval hewing technology. Most of the floor planking has been treated by the coarser of these techniques, just like the grain bins inside the building.
    The study of the dendrochronological samples shows that the wood used in the medieval houses was nearly always winter-felled, although there are some exceptions. It is also common that the wood has been felled during one or two consecutive felling seasons. It is possible to assume from a study of the annual rings that before the Black Death the wood was chosen in primeval forest regions, whereas after the Black Death, the wood for house building was taken from the fields and meadow lands which had been abandoned at the time of the epidemic.
    The grain bins inside the church storehouse have been dated to 1323. That the storehouse in the Sandvik village is still used to store grain today indicates a nearly 700 year old continuity of use which is probably unique in Sweden.

Litteratur
Andersson, Göran och Sjömar, Peter »Trösklogen i Eggen - ett medeltida källmaterial«, Bebyggelsehistorisk tidskrift 29/1995, 1996
Bartholin, T., (1990), Dendrokronologi - og metodens anvendelsemuligheder indenfor bebyggelsehistorisk forskning, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 19
Berg A., Norske tømmerhus frå mellomaldern, band 6, 1998
Olsson, A., Medeltida timmerhus i Jämtlands län, Jämtlands läns museum, 1998