Rapport från Stig Nilsson , byggmästare

Träning i sprättäljning - Ålen, Norge, 29-30 maj 2003

Första dagen inleds med studium av Jurijs teknik när han täljer en sparre. Vad man omedelbart kunde se var att han höll yxan väldigt fritt och utan stöd. Det sätt som jag tidigare lärt mig att hålla yxan, d.v.s. med överändan av skaftet stödd mot kroppen vid höften, var något som Jurij inte begagnade sej av. Han höll yxan med skaftet fritt från kroppen, men högg med stor säkerhet i alla fall. Hans yxa hade långt skaft och skulle därför gått an att hålla mot kroppen som stöd.
   Den yxa Jurij använde var av vad vi brukar kalla rysk modell, d.v.s. en ganska liten, starkt kilformad yxa med förhållandevis tvärslipad egg. Egglängd c:a 8 cm. Yxan gick utmärkt bra att hugga med.
   Efter att ha studerat Jurij ett tag tog jag min egen yxa av "rysk" modell för att prova. Vi hugger från rundstock. Först gör vi flera inhugg nästan in till den linje som visar dimensionen på den färdiga bjälken, sedan fläks klamparna mellan inhuggen bort. Därefter påbörjas själva sprätthuggningen. Allt sker med samma yxa. Huggningen går inte så bra, man är ovan och yxan verkar inte vara rätt slipad.
   Jurij visade hur man skulle stå, hur man skulle sikta och vilket rörelsemönster yxan skulle beskriva under själva huggningen. Det går genast lite bättre, men Jo Ånes slipar om min yxa lite vilket gör att den skär på ett bättre sätt. Min yxa är c:a 20 mm högre från egg till skaftinfästning jämfört med Jurijs, vilket kan innebära att en något annorlunda teknik måste användas.
   Jag provar andra yxor. Jo Ånes yxa (ØYO NORWAY) är en förhållandevis tunn yxa som blir ganska tjock vid ögat (skaftinfästningen). Det är en vanlig massproducerad yxa, lite grand som en mindre klyvyxa, men den går bra att hugga med.
   Provar två av Anders Haslestads yxor som även de går bra att hugga med. Diskuterar med Jo Ånes omkring yxor och huggmönster. Vi är båda av den meningen att det går att sprättälja med yxor av ganska olika utseende om man bara tränar ett tag. Vad vi har sett hittills är att ryssarnas yxmodeller är lätta att hugga med, men att de inte alltid motsvarar de mönster man ser på gamla byggnader.

Prov med olika yxor
Anders Haslestad bad mej att prova flera av yxorna som samlats från olika håll (Dacapo Hantverksskola, Mariestad, Anders Haslestad, Högskolan i Trondheim, Jo Ånes, Ålens Laft samt deltagarnas egna yxor) till just detta seminarium för att sedan skriva en liten rapport om de resultat jag ansett mej få fram. Det som följer är mina noteringar i samband med provhuggningarna.

Alla yxor, utom de två första, provades mot en torr planka av c:a 2" tjocklek som var fastsatt i hållare. Därvid kom plankans nederkant att ligga c:a 12-15 cm. över golvnivå och luta något in mot den som hugger med övre kanten. Detta för att samma förutsättningar skulle gälla för alla yxor.
   De två första yxorna i rapporten provhöggs mot en plan yta på en grov rundstock som inte var helt torr. Dessa två yxor skilde sej från de övriga genom sin tyngd och sin förhållandevis långa egg.

Yxa märkt nr. 4 (ej bild)
Den stora tunga bilan (c:a 2 kg.) har tjock kilformad egg och tunt blad, egglängd c:a 200 mm. Det är troligen en sydsvensk bila.
   Huggningen går riktigt bra och i någorlunda kvistfritt virke blir det vackra snitt. Skaftet är kanske något kort, men om stocken ligger en bit upp från golvet går det bra ändå.
   Spåren blir ganska djupa, men det kan bero på ovana. Om man vinklar ut yxan något blir spåren mindre djupa och yxans tyngd gör att den driver ut ur veden trots det breda skäret, c:a 6". Min spontana reaktion var att en liknande yxa kan ha använts till Hackås kyrkas kortak, där en mycket vacker sprätt-
täljning utförts med en bred bila/yxa.
   Eftersom yxan är tung fodras viss kraft för att hugga med den, och det fodras även att man träffar någorlunda rätt om det skall bli ett slätt och jämnt resultat. Missträffar resulterar i djupa gropar i den huggna ytan. Däremot gör tyngden att den går lätt genom veden och ut.

Yxa märkt nr. 2 (bild 1). Yxa med mycket rundad egg, egglängd längs med rundningen 203 mm. Den har tjock kilformad egg och tunt blad. Skaft av medellängd, d.v.s. kortare än på de ryska yxorna.    Yxan var en mycket trevlig bekantskap. Den gav ett vackert men mycket konkavt snitt, och var lätt att hugga med tack vare god tyngd och bra balans. Den är dock ej lämplig till att hugga plana ytor med, men om man vill ha en konkav yta är den alldeles utmärkt. (Huggmönster bild 2 och huggmönstrets konkava djup bild t.v.

Bild 2.

Yxa märkt nr. 5 (bild 3). Kopia av medeltida "skäggyxa" från "Mästermyrfyndet" på Gotland. Egglängd 141 mm. Kort skaft samt en mycket kort skaftholk som gör det svårt att fästa skaftet på ett stabilt sätt.    Yxan ger ett vackert snitt, i synnerhet i torrt virke. I något fuktigt virke gav den en lite "rå" yta, men detta beror troligen på att yxan ej hade riktigt bra skärpa.    Trots det korta skaftet gick det lätt att hugga med den.

Yxa märkt nr. 3 (bild 4) Kopia av medeltida? Yxa, egglängd 91 mm, långt skaft.    En liten lätt yxa som är något svårare att hantera. Yxan ger liten egenkraft vilket gör att man måste hugga hårdare. Går godkänt bra i fin ved men är för lätt för kvistigt virke.

Yxa märkt nr. 1 ANDERS (bild 5) Yxa av rysk modell, egglängd c:a 95 mm. Kilformad yxa med måttligt rundad egg, långt skaft.    Bra yxa, lätt att hugga med, men jag fick inte till något bra resultat i torrt virke. I fuktigare virke ger yxan ett riktigt mönster. Möjligen skulle den skärpas något.

Yxa märkt nr. 9 a.H.L. (bild 6) Yxa av medeltida modell?, egglängd 103 mm, långt skaft.    Lätt tunn yxa som verkar skära bra. Tyvärr var den inte riktigt vass vid provtillfället, utan lämnar en något "rå" yta .Går ej spontant ut ur veden, troligen beroende på att den är ganska tunn i egg och blad. Det är möjligt att den kräver en tvärare slipning.

Yxa märkt nr. 7 (bild 7) Yxa av rysk modell, egglängd 106 mm, långt skaft.    Stabil, bra balanserad yxa som går lätt att hugga med. Går spontant ut ur veden. Ger ett standardsnitt som är ganska lika för de flesta yxor av denna typ.

Yxa utan märkning,(nytt skaft) (bild 8) Yxa av medeltida? modell men med tjockare blad än nr. 9. Egglängd c:a 105 mm, långt skaft.    Yxan går raskt ut ur veden, varför en tvärare anslagsvinkel erfordras. Ger ett snitt som jag tycker liknar täljningen på översidan av vissa trobrädor på Norderö kyrkas kor. Något längre snittlängd än på de flesta ryska yxor jag provat, mest beroende på att dessa har en något mera rundad eggform.

Yxa märkt MA i skaftänden (bild 9) Yxa av rysk modell men ej lika mycket kilformad som de flesta av denna typ. Egglängd 85 mm, långt skaft. Tjockt blad, slipad på ryskt manér.    Går bra att hugga med, går spontant ut ur veden. Kort egg vilket gör att liten kraft behöver brukas. Yxan ger smala snittränder.

Yxa märkt M A R (?) samt nr. 1 i skaftänden (bild 10) Yxa av rysk modell, egglängd 85 mm. I stort sett lika som föregående yxa men med något rakare egg.    Vill gärna raskt gå ut ur veden vilket kräver en tvärare anslagsvinkel. Det gör i sin tur att snitten lätt blir något djupare.

Yxa utan märkning (bild 11) Yxa från Island, egglängd 102 mm och med uppåtsvängt långt skaft. Yxformen (eggen) framskjuten i förhållande till yxhammaren.    Yxan går rätt bra att hugga med trots att den är lätt i förhållande till eggens längd. Den går bra ut ur veden eftersom yxans blad är ganska tjockt.

Bild 12

Sammanfattning
Efter två dagars huggning börjar de sprättäljda ytorna bli rätt bra, men det märks att det behövs träning och åter träning. Vad jag lagt märke till vid denna träff med de ryska hantverkarna är att det tydligen finns lite olika uppfattningar om hur man håller yxan och om man tar stöd av kroppen eller inte.
   Vid tidigare tillfällen har jag fått lära mig att stödja det långa yxskaftet mot kroppen strax ovanför höften. De ryska hantverkarna som instruerade vid detta tillfälle tog inget stöd mot kroppen, och med lite träning så är det troligen onödigt. Det går att hugga och träffa rätt även utan stöd, det visar inte minst det faktum att det går att hugga rätt med yxor som har så korta skaft att det ej går att ta stöd mot kroppen med skaftet.
   Ryssarna verkar i sina arbeten i stort sett använda sej av ganska små, starkt kilformade yxor med förhållandevis kort egg. Dessa yxor ger ett randmönster med 6-8 cm breda längsgående band på det färdiga materialet.
   I det material av medeltida byggnader i norden som uppvisar sprättäljning återfinns dock många gånger mönsterband som är betydligt bredare än den bredd som de ryska yxorna ger. Då måste man kanske fråga sig hur det nordiska yxmaterialet sett ut. Visserligen träffar man ofta på mönsterband av den bredd som yxor av rysk typ ger, men helt klart begagnade man sej emellanåt av yxor med betydligt längre egg.
   Min erfarenhet av det enkla prov som jag utförde med de yxor som stod till buds vid detta seminarium visar att det går bra att hugga med ett tämligen brett urval av yxor. Tyvärr var många yxor i detta prov ganska lika varandra, även om det skilde en del i materialtjocklek och vikt, men jag är ändå av den åsikten att det går bra att sprättälja med yxor av många olika modeller. Om man jämför de ytterligheter som provades på seminariet, t.ex. en yxa av rysk modell, märkt MA i skaftänden och med en egglängd på 85 mm, med den sydsvenska bilan med 200 mm egglängd, så finner man att båda går utmärkt bra att hugga med. Naturligtvis blir det en skillnad i mönstret, men det är ju vad vi ser i det material vi har att studera.
   Min åsikt är att de bönder eller hantverkare som utförde den sprättäljning vi ser på många av våra medeltida byggnader, begagnade sej av den yxa eller de yxor som stod till buds, under förutsättning att de var någorlunda lämpliga. Jag tror inte att man hade särskilda sprättäljningsyxor som man enbart använde till just det ändamålet, utan det var troligen en sorts "allroundyxa" som brukades till att hugga med i största allmänhet. Dessa yxor kunde se ganska olika ut beroende på vilka egenskaper ägaren prioriterade, men kanske de allra flesta gick att sprättälja med.